Vad gjorde du denna dag för 20 år sedan? De flesta har nog ett ganska tydligt svar på den frågan. Berlinmurens fall 9 november 1989 är en världshändelse av ett slag som man i bästa fall får uppleva en gång under sin livstid.
Det delade Europa gav plats för det enade Europa. Den politiska jordbävningen var så kraftfull att den inte bara pulvriserade järnridån, utan skakade om hela världen.
Ingen fångade tidsandan bättre än Francis Fukuyama när han publicerade en essä med titeln "Historiens slut". Enligt denna innebar kommunismens fall att den västerländska formen av demokrati och marknadsekonomi hade vunnit en evig seger.
När det gäller den ekonomiska frihetens seger har Fukuyama blivit relativt sannspådd. Som tidskriften The Economist påpekar i sitt senaste nummer har 500 miljoner människor förflyttats från absolut fattigdom till något som liknar medelklass under det senaste kvartsseklet - "det största ekonomiska skuttet i historien". Det kan vara bra att ha i bakhuvudet när filmaren Michael Moore och andra förbannar kapitalismen.
Dessvärre har den politiska friheten inte rönt lika stora framgångar. Sett över den senaste 20-årsperioden är trenden klart positiv. När Kalla kriget blåstes av rämnade stödet för allehanda diktaturer och världen upplevde en demokrativåg. Antalet fria länder är i dag mer än dubbelt så många som de ofria, enligt den amerikanska organisationen Freedom Houses beräkningar.
Men de senaste tre åren har den trenden brutits. Tre stormakter har etablerat sig som konkurrerande förebilder på världsscenen: Kina, Ryssland och Iran.
Till att börja med oroar utvecklingen inom dessa länder. Ryssland blir alltmer auktoritärt för varje dag som går. Hoppet om att Kina skulle öppna sig en aning som en följd av OS släcktes snabbt. Och i somras grusades förhoppningarna om att Berlinmuren i Iran skulle falla när regimen slog ner massdemonstrationerna med en chockerande brutalitet.
Ofriheten sprider sig dessutom runtomkring dessa stormakter. Ett kompakt mörker har lagt sig över den forna Sovjetsfären. Värst är läget i Centralasien, men Rysslands destruktiva inflytande märks även i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan.
Kina å sin sida håller några av världens värsta diktaturer under armarna, såsom Burma och Nordkorea, liksom flera av Afrikas mest korrupta regimer. Iran slutligen försöker så split i Mellanösterns fåtaliga och sköra demokratier.
Det finns flera skäl till att det har blivit så här. Det stigande oljepriset är ett, Bushs misslyckade utrikespolitik en annan. I det långa loppet lär den ekonomiska friheten tvinga fram politiska öppningar i exempelvis Kina. Men vi i väst bör göra vårt bästa för att skynda på den processen.
Så när vi i dag hyllar gårdagens modiga människomassor i Östeuropa bör vi också skänka en tanke åt alla de hjältar som bekämpar dagens Berlinmurar.
