Amerikanerna har lärt sig det till perfektion, valrörelsen som ett nutida skådespel för medborgarna som ska underhållas, upplysas och förmanas.
I Sverige är försöken
taffliga och så där klassiskt lagom.
I USA: megastjärnor i klass med Bruce Springsteen och Neil Young ställde upp för John Kerry i förra presidentvalet. I andra ringhörnan backades Bush upp av Jessica Simpson och Britney Spears.
I Sverige: moderaterna har Wille Crawford. Kristdemokraterna har en som sjunger med frikyrklig röst. Valrörelsen är inte direkt rock'n'roll i det här landet. Men partierna kämpar för att göra den mer fartfylld. Skillnaden jämfört med amerikanerna är att de svenska partierna inte är särskilt bra på det.
Partiledarna
ser inte heller ut att känna sig bekväma i offentligheten. Göran Persson njuter, men Fredrik Reinfeldt har inte hunnit växa i kostymen när statsmannamässiga bilder ska tas av honom.
På båten ut till Vaxholm, där valupptakten hölls, tvingades han posera i aktern för kamerorna.
Solsken, gnistrande vatten, vajande fana och den fasta blicken som skulle inge förtroende. Han verkade inte njuta direkt. Leijonborg är likadan inför journalisterna. Allt känns tillrättalagt och det passar inte dem alla.
På ett märkligt vis
är det som så att ju mindre parti, desto varmare och äkta upplevs partiledare eller språkrör. Göran Hägglund är lätt att tycka om. Han är rolig, snabb och inte för inrutad enligt PR-konsulternas modeller. Hägglund kan bli en ny Alf Svensson, där partiledaren är mer populär än själva partiet.
Socialdemokraterna och moderaterna kämpar om statsmannarollen, den håller dem tillbaka från alltför stora personliga utvikningar.
Vid sidan kan Hägglund och Wetterstrand glida och vara sig själva, åtminstone uppfattas det så.
- Uno, de här rosorna
ska du ta med hem till Cissi, utbrister Göran Persson efter ett tal på torget i Eskilstuna. Uno förefaller vara en mycket gammal trogen aktivist inom socialdemokraterna. Men givet min cynism slår det först till i tanken att Uno är utplacerad, för det ger bra bilder till pressen.
På ett mer tydligt utstuderat vis har folkpartiet låtit trycka upp ordningsomdömen i megaformat, när partiet presenterar sin skolpolitik. Leijonborg poserar glatt för fotograferna och berättar att han hade bästa betyg i uppförande.
Det är ett regisserat skådespel som inte går hem. Det är en b-film snarare än en miljardrulle från Hollywood som lyckas gripa en. Hägglund är dock som ett billigt producerat, men gripande personporträtt.
Undrar vem som står
för regin. Vem fick för sig att göra vallåtar med 1990-tals eurotechnobeat. Popvänstern och pophögern lyser med sin frånvaro. Vem delade ut Reinfeldts tal på Skeppsholmen där det var markerat när folk skulle applådera.
Vem försökte göra Fredrik och Filippa till vårt första presidentpar genom att sätta dem i TV4:s morgonsoffa. Det är hit den svenska valrörelsen tagit sig och det skriker lågbudget.
Allt utom en sak
. Samtidigt som cirkusen rullar över landet glider jag varje kväll in på spännande seminarier, debatter och föreläsningar. Debatt om arbetsmarknadspolitik mellan vänsterns Ali Esbati och centerns Fredrick Federley. Integrationsdebatt mellan folkpartiets Nyamko Sabuni och vänsterns Kalle Larsson.
Detta kan svenska partier och politiker, håll er till det. Det är ändå era åsikter och visioner som ska locka folk till valurnorna, eller?
