Lars Rask har ett avundsvärt jobb. Han är vd för den statliga stiftelsen för strategisk forskning, som finansierar forskningsprojekt med en del av löntagarfondernas gamla pengar. Som chef för blott 14 anställda lyfter han 125 000 kronor i månadslön och ytterligare 30 procent av samma summa i tjänstepension. Varje år har han rätt till tio veckors semester.
Det är svårt att tro att han skulle ha ett större behov av att vila ut än Dan Eliasson, som med 14 000 anställda leder Sveriges mest ansatta myndighet - Försäkringskassan.
Men Eliasson har som alla myndighetsanställda sex veckors semester plus en bonusvecka för att han fyllt 40.
Lars Rasks exceptionella anställningsvillkor är något för ansvarig minister Jan Björklund att ta sig an när han ger stiftelsen en ordentlig uppsträckning.
En sådan är nödvändig efter Dagens Nyheters avslöjande i går, som förutom Rasks löneuppgifter också innehöll graverande fakta om slösaktighet och slarv.
Stiftelsen har sedan 2009 ett avtal med PR-konsulten Michael Bindefeld, vilket utan att ha vare sig upphandlats eller diarieförts hittills har kostat drygt 9 miljoner kronor.
Pengarna har bland annat finansierat ett femtonårsjubileum som, med Nobelfesten som förlaga, hölls i Blå hallen 2009. De 500 gästerna fick inbjudningar i glas och Lena Philipsson stod för underhållningen.
Nog för att även offentligfinansierade verksamheter ska kunna ställa till med kalas men när medborgarna betalar måste det kalasas med måtta. Det mest upprörande i historien är dock den myglande hanteringen, att de dyra tjänsterna vare sig upphandlats eller bokförts ordentligt.
Regeringen måste se över representationskulturen i alla sina myndigheter och stiftelser. Liksom själva anslagen.
En verksamhet som har råd med rundhänt representation har rimligen för mycket pengar.
För att regeringen ska vara trovärdig i arbetet måste den också se efter sitt eget hus.
På den punkten har näringsminister Annie Lööf brustit. Samtidigt som hon häromveckan sparkade Tillväxtverkets generaldirektör har det uppstått frågetecken kring festkulturen på hennes eget departement.
Det är inget fel att ha julfest, men att slänga in inspirationsföreläsare för att kunna bokföra spektaklet som momsbefriad konferens framstår som slirigt.
Än mer suspekt är behandlingen av de journalister som har försökt få ut uppgifter om departementets representation. När Aftonbladet begärde ut handlingar i början av månaden lämnades de av allt att döma inte ut förrän departementet både hunnit rätta till kvitton och ringt och tipsat en konkurrerande redaktion. Det är välkommet att hanteringen i går anmäldes till konstitutionsutskottet av Leif Pagrotsky.
Medborgarna måste kunna lita på att så väl departement som myndigheter och statliga stiftelser är måttfulla och transparenta i sin hantering av offentliga medel.
