Det var en påfallande luddig statsminister som mötte pressen i går. Alla problemställningar som kom upp med anledning av Arkelsten-affären framställdes som svåra och mystiska; allt var en fråga om kniviga gränsdragningar.
Gränsdragningsproblem finns förstås. Men när en miljöpolitisk talesman för ett regeringsparti åker på en bjudresa, arrangerad av oljelobbande Shell - och följer upp det genom att tala och skriva väl om Shell upprepade gånger - då har gränsen för vad som är lämpligt passerats med flera dagsresor.
Fredrik Reinfeldt borde ha sagt att Sofia Arkelsten gjorde fel, punkt slut.
Möjligen beror hans extrema luddighet på att han vet att Sofia Arkelsten inte är unik. Begreppet "bjudresa" uppfanns ju inte i går, precis. Det har använts förr.
Lars Hjälmered (M), som sitter i miljö- och jordbruksutskottet, reste under 18 månader på tre bjudresor som betalades av Forum för energi och tillväxt - samma lobbyorganisation för svenska energijättar som anordnade Arkelstens resa till Finland 2008.
Hjälmered åkte för övrigt 2007 på bjudresa till Frankrike bekostad av - Shell.
Statsministern hade med andra ord skäl att tänka över det där med etik långt före Sofia Arkelsten-historien. Och nu bör han begrunda om Moderaterna både kan vara hela svenska folkets parti och hela näringslivets parti.

Det är inte bara moderater som låter sig väl bjudas. I en enkätundersökning bland riksdagsledamöter som gjordes i samband med Hjälmered-historien 2009 uppgav mer än var tredje ledamot att han eller hon hade låtit sig bjudas på middag eller resa av pr-konsulter eller lobbyister (AB 30/9).
Det duger inte. Det krävs en moralisk upprustning om de förtroendevalda vill behålla väljarnas förtroende. Etiska riktlinjer borde tas fram, antingen av riksdagsstyrelsen eller av partierna själva.
Men eftersom det finns gränsdragningsproblem och eftersom riktlinjer bara fungerar om människorna som ska följa dem har gott omdöme, behövs det mer. Genomskinlighet, exempelvis.

Det finns numera ett offentligt register där riksdagsmännen måste redovisa sina ekonomiska intressen och uppdrag.
Man skulle kunna upprätta ett liknande register där riksdagsmännen tvingas redovisa bjudresor och annat som betalats av företag och organisationer, åtminstone över ett visst belopp. Alternativet skulle man kunna se till att lobbyisterna tar steget ut ur det fördolda genom att tvinga dem att redovisa sina politikerkontakter öppet.
Ledamöterna har 110000 kronor var att resa för per mandatperiod. Kanske bör man höja summan så att de folkvalda inte behöver snåla.
Reinfeldt talade på sin presskonferens om vikten av att riksdagsledamöter inte sitter på Helgeandsholmen och häckar, utan är ute och rör på sig. Han har rätt. Men det har betydelse var de rör sig, hur och i vems intresse.