Med sitt lugna uppträdande och sina förtvivlade ögon har Jens Stoltenberg varit en formidabel ledare för det norska folket alltsedan terrordåden.
Hans uppgift har, kan man säga, varit enkel men inte lätt. Enkel därför att en statsministers uppgift är kristallklar när ett land drabbas av ett brott och en tragedi som skakar samhället i dess grundvalar. Han ska leda, lugna och ena. Om han klarar den uppgiften kommer folk att sluta upp kring honom, och så småningom nästan bära honom fram, för det är vad man har behov av att göra.
Samtidigt är Stoltenbergs uppgift naturligtvis inte lätt, den kräver en fattning och en uthållighet som vi nog knappt kan föreställa oss. Han är värd allt beröm.
Medan Jens Stoltenberg hyllas unisont, har kritik riktats mot Sveriges statsminister, Fredrik Reinfeldt. Han ska ha synts för lite och för sent i medierna, uttalat sig "svalt" - kort sagt, inte betett sig som en landsfader.

Men har Sverige behövt en landsfader, en samlande svensk gestalt, under den här krisen? Olika människor har förstås olika svar, alltefter sinnesstämning och behov. Men på det hela taget kan man nog svara: Nej. För om Sverige hade behövt en samlande gestalt - då hade en sådan uppenbarat sig.
Efter tsunamikatastrofen förlorade regeringen folks förtroende nästan omgående. Men svenskarna hittade snart den ledar-gestalt de behövde: Lottie Knutson. Hon var en osannolik landsmoder - informationsdirektör på Fritidsresor - men hon sade de rätta sakerna, visade det engagemang folket behövde se. Hon blev - tillsammans med kungen - katastrofbearbetningens uttolkare och klappande hjärta.
Om Fredrik Reinfeldts låga profil sedan i fredags hade lämnat ett ledarskapsvakuum, hade det fyllts av någon annan. Men det behövdes inte. Svenskarna har berörts enormt av händelserna i Norge, men Sverige har inte varit i kris. Svenskar i gemen har inte känt att allt de har betraktat som tryggt och fast, har förflyktigats. Den smärta som norrmännen känt sedan i fredags är inte vår. Vi lider med ett drabbat folk. Vi är inte drabbade.

En utveckling där det krävs emotionellt ledarskap vid allt fler händelser är för övrigt ingenting att välkomna. I USA har tv länge haft "skratt på burk" för att regissera folks reaktioner. Man har också en tendens att producera "gråt på burk". Men en tillrättalagd "oprahfiering" av det offentliga rummet är något vi inte bör importera från USA.
Människor kan i regel hantera även starka känslor privat, utan att någon offentlig person instruerar eller känner åt dem från national- scenen. Låt människor behålla den förmågan och den friheten.
Reinfeldt har en sval personlighet, ibland kan man önska mer eld. Men i nio fall av tio är det bättre med en kapten som står stadigt när det stormar än med en som försöker överrösta vinden.