Med en doktorsavhandling i ryggen vill integrationsminister Nyamko Sabuni skärpa lagen: elever ska inte längre slippa sexualundervisning eller gymnastik på grund av kulturella eller religiösa skäl.
Nu är detta förslag inte regeringens; kristdemokraterna motsätter sig en lagändring. Folkpartiets partistyrelse är splittrad och först i oktober får vi veta om partiet står bakom sin partiledare.
Skolplikten ska gälla alla, fastslår utbildningsminister Jan Björklund. Han säger samtidigt att det handlar om att hävda barnens rätt att delta i all undervisning.
Sabuni & Björklund har en viktig poäng: när vi har skolplikt så ska den inte undermineras av någon gummiparagraf. I förarbetena till skollagen anges skälen till befrielse, om lektionen ”upplevs som utmanande mot bakgrund av elevens speciella inställning och hemmiljö”.
Denna undantagsparagraf härrör från tiden före 1969, då vanliga svenska skolor hade morgonbön och att tvinga muslimer eller judar i att delta i vad som då var ren kristendomsfostran var förstås inte rätt.
Alla elever har rätt att lära sig simma eller få utbildning i hur man skyddar sig mot hiv. Smarta rektorer löser detta genom könsuppdelad undervisning och andra speciallösningar.
I verkligheten tvingas ändå vissa barn av sina föräldrar – företrädesvis muslimska flickor – att avstå från en del lektioner. I sina värsta avarter drabbas dessa flickor av ett fruktansvärt hedersförtryck och riskerar sitt eget liv. En ändrad skollag kan vara ett litet verktyg för att bryta ned dessa förtryckarstrukturer.
I sin iver att argumentera för saken trollar dock Sabuni & Björklund med siffrorna. Sanningen är att varken utbildningsministern, skolverket eller någon annan vet hur omfattande den påtvingade frånvaron är.
Folkpartisterna lyfter utan reservationer fram Sara Högdins avhandling ”Utbildning på (o) lika villkor”. De skriver att mer än var femte utlandsfödd flicka inte får delta i ett eller flera olika utbildningsmoment och att nästan var femte utlandsfödd flicka, 18 procent, stoppas från sex- och samlevnadsundervisningen.
Vad som inte framgår i folkpartisternas PM eller DN-debattartikel är att Högdins enkätundersökning är begränsad till 1 314 elever på högstadiet i fyra kommunala grundskolor ”i en medelstor svensk kommun”. För att underlätta jämförelser utifrån etnisk bakgrund valdes skolor med en högre andel ungdomar med utländsk bakgrund, påpekar Högdin.
I avhandlingen framgår det att gruppen utlandsfödda elever från Mellanöstern består av 64 stycken tjejer och killar. Utifrån en sådant litet urval går det inte att generalisera. Och resultatet hade förstås blivit annorlunda om Högdin valt skolor med betydligt större andel kurdiska, turkiska och iranska elever.
Men oavsett hur stort problemet är med tvångsbefrielse så måste det åtgärdas.
