Är det kulturskymning i alliansens Sverige? Det finns onekligen en del tecken i skyn. I förra veckan gick socialminister Göran Hägglund (KD) till våldsamt angrepp på "kulturvänstern" på DN Debatt. Han gjorde sig till talesman för "vanligt folk" som gillar tavlor som föreställer något och som upprörs över Anna Odells fejkade psykos. Sällan har ett så dumt utspel kommit från borgerligt håll. Hägglund har gett den kulturlösa högern ett nytt ansikte.
Förmodligen kommer beslutet om att slopa konstnärslönen att brännmärkas som ett utslag av samma slags kulturförakt. Men det är att göra det alldeles för enkelt för sig.
I dag omfattas 157 kulturutövare av inkomstgarantin på 214000 kronor om året, däribland författaren Jan Myrdahl, konstnären Lena Cronqvist och clownen Manne af Klintberg. Lönen betalas ut utan krav på motprestationer och gäller på livstid.
Det finns flera principiella invändningar att resa mot en sådan konstruktion. För det första är det ett märkligt avsteg från arbetslinjen. Hur förklarar man för kulturarbetare som inte längre får använda a-kassan som tillfälligt försörjningsstöd mellan uppdragen att vissa konstnärer och författare har rätt till bidrag livet ut - oavsett om de producerar något eller ej?
För det andra dras konstnärslönen med en svindlande Pomperipossa-effekt. Marginaleffekten är hela 100 procent. För varje hundralapp kulturutövaren drar in minskar inkomstgarantin med lika mycket. Även om pengar sannolikt inte är drivkraften för flertalet konstnärer är det stötande att de inte får ut en krona extra om de tjänar pengar på sitt värv.
För det tredje är den ett trubbigt instrument för att trygga kulturen. Många av våra mest hyllade konstnärer klarar rimligen sin försörjning på egen hand medan yngre begåvningar med klen kassa inte anses tillräckligt kvalificerade för att ingå i den exklusiva "elitklubben". Inkomstgarantin bygger på en allt-eller-inget-princip, där urvalet kan verka godtyckligt - åtminstone sett över tiden.
Slutsatsen av detta är dock inte att Sveriges kulturutövare får klara sig bäst de kan på marknadens villkor. Precis som vi satsar på public service för att få ett alternativ till kommersiell tv måste den smala kulturen ges rimliga levnadsvillkor i Sverige. Det vore förfärligt om den svenska kulturskatten reducerades till dussindeckare och Göta Kanal-filmer.
Frågan är därför inte om betydelsefull kultur ska stödjas med skattemedel eller inte, utan i vilka former detta bäst sker. Regeringen har beslutat att låta dem som redan har fått konstnärslön behålla den, men tänker framöver använda stipendier för att stödja konstnärligt arbete i stället. Det är en mycket bättre väg att gå.
Det ger möjlighet att stödja fler kulturutövare med samma summa pengar, möjliggör omprövningar och dras inte in bara för att konstnären i fråga tjänar pengar. Ett mer rättvist och rimligt system helt enkelt.
