Utbildningsministern ger sig inte. Efter veckor av frän debatt om hans överdrivet mörka bild av den svenska skolan går Jan Björklund till ny offensiv. Nu är det skolket som ska skrivas in i betygen.
Det är ett uppfriskande svar på tal. Att redovisa skolk i terminsbetygen är givetvis ingen mirakelkur som kommer att få skoltrötta ungdomar att kasta sig upp ur sängen på morgnarna. Men det är svårt att tro att det inte skulle ha någon effekt alls. Dels tvingar redovisningen lärarna att hålla ännu mer noggrann koll på elevernas frånvaro än i dag. Dels blir det en tydlig signal till föräldrarna om att allt inte står rätt till och till eleverna om att närvaro är viktigt.
Skolket lyfts helt enkelt fram i ljuset för alla ansvariga parter, vilket gör det svårare att blunda för problemet.
En vanlig invändning är att det är fel att stämpla unga människor så tidigt. Det är ett bra argument om det vore så att skolket ska skrivas in i slutbetyget, men så är inte fallet. Den ogiltiga frånvaron ska bara registreras i terminsbetygen, och fungera som en morot under skolgången.
En annan invändning är att det kan vara svårt att göra skillnad på giltig och ogiltig frånvaro. Ska en mobbad elev som gråtande springer hem från skolgården bli straffad två gånger? Utan tvekan finns det gränsdragningsproblem här som utbildningsministern måste reda ut innan förslaget kan bli verklighet.
Jan Björklund har fått befogad kritik för att ha slirat på sanningen i beskrivningen av situationen i den svenska skolan. Han har undvikit att tala högt om sådant som svenska elever är duktiga på, såsom engelska och problemlösning, och överdrivit krisläget i andra avseenden. Allt detta har skadat förtroendet för honom som skolpolitiker.
Men det betyder inte att det är fel på hans skolpolitiska ambitioner. Björklunds argaste kritiker – anförda av pedagogikprofessorer och -docenter som Hans-Åke Scherp i Karlstad – försöker nu ta Björklunds överdrifter till intäkt för att attackera hela grunden för kunskapsskolan. Allt ifrån fler betyg och tidigare nationella prov till kunskapssynen ifrågasätts av de som vill vrida klockan tillbaka.
Det vore olyckligt om denna förment progressiva skolsyn vann mark igen efter att ha varit på stadig reträtt under senare år. Den svenska skolan må vara bättre än Björklund framställer den, men det duger inte att vara medelmåttig i dagens globaliserade värld.
Vi ska självfallet sikta mot toppen i den internationella skolligan. Om vi vill att Sverige ska förbli en rik välfärdsstat och ett jämlikhetssträvande land där alla, oavsett bakgrund, ska ha möjligheter att förverkliga sina drömmar måste vi ha en skola i världsklass.
Björklund får gärna tona ner sin alarmistiska retorik, men han bör fortsätta sitt energiska arbete med att förbättra skolan.
