Hon var utdömd i förhandsspekulationerna. Birgitta Ohlsson (FP) sades vara för illojal mot sitt parti och regeringen för att komma i fråga som minister. Till råga på allt är hon gravid och väntas föda barn i juli. Det diskvalificerar henne fullständigt för uppdraget, menade förståsigpåarna.
Dessbättre stod inget av dessa påstådda hinder i vägen för utnämningen av Ohlsson till ny EU-minister. Det ryktas visserligen att Jan Björklund hade ett annat förstahandsval som tackade nej, kanske till och med ett annat andrahandsval. Det satt troligen långt inne för FP-ledaren att förlåta Ohlssons soloturer i FRA-frågan. Men han svalde till sist förtreten och gav Ohlsson erbjudandet.
Det hade verkligen inte sett bra ut om alliansen ratade en ung och profilstark kvinna bara för att hon inte kröker rygg för partipiskan eller för att hon är gravid. I jämställdhetens Sverige borde det vara en självklarhet att man kan vara både minister och mamma - givetvis med restriktionen att det inte kan bli fråga om någon längre föräldraledighet.

Valet av Ohlsson är dessutom politiskt smart. Alliansen har notoriskt svårt att attrahera kvinnor. Om regeringen ska ha en chans att bli återvald måste den trenden brytas och Ohlsson är ett givet dragplåster när det gäller att locka unga, urbana och högutbildade kvinnor över blockgränsen.
Detta sagt så är det ytterst tveksamt om Sverige verkligen behöver en EU-minister. Posten lär mest bli ett politiskt skyltfönster under det dryga halvår som återstår till valet.
Det var rätt att ha en särskild EU-minister efter valet 2006. Då låg ett krävande EU- ordförandeskap framför oss med allt vad det innebar i behov av planering och samordning.
Nu är det överstökat och det kommer att dröja till tidigast år 2023 innan det är dags igen. Och då kommer ordförandeklubban att vara mycket lättare att hålla i på grund av Lissabonfördraget.

EU har blivit en del av vår politiska vardag och genomsyrar numera alla fackministrars arbete. Visst finns det behov av samordning; det vore inte så lyckat om Sverige skriker sig hest för en sak i rådet för jordbruksfrågor och en helt annan i rådet för miljöfrågor. Men det arbetet kan med fördel utföras på lägre nivå inom statsrådsberedningen, som i dag, eller på utrikesdepartementet.
Det kan också finnas behov av en "stand in" för att visa flagg på alla dom möten som hålls i EU, inte minst i Allmänna rådet.
EU-ministertiteln skulle eventuellt kunna läggas till en redan existerande portfölj, såsom handelsministerposten.
Men att ha en exklusiv EU-minister för snarast tankarna till en tid då unionen betraktades som något främmande långt borta från den svenska verkligheten.
Så frågan är inte om Birgitta Ohlsson är rätt kvinna för posten, utan om posten är rätt portfölj för regeringen.