Det finns ibland skäl att varna för nationalekonomernas inflytande över politiken. Tanken att höga och differentierade egenavgifter i a-kassan dämpar lönekraven och därmed bidrar till att minska arbetslösheten är och förblir korkad.

Och det är märkligt att Anders Borg och dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin nappade på denna helt verklighetsfrämmande konstruktion.

Den väldigt elementära invändningen är att det inte finns någon koppling alls; i Sverige har vi ju inte en a-kassa för varje enskilt kollektivavtalsområde. Det går alldeles utmärkt för LO-medlemmar med högskoleutbildning att gå med i AEA, akademikernas a-kassa som har bland de lägsta av avgifterna.

Folkpartiet och Jan Björklund erkänner nu att man har haft fel och vill ha mer enhetliga avgifter. Det tycker också Centern.

Facken välkomnar naturligtvis de två regeringspartiernas omsvängning. Att Jan Björklund erkänner att han haft fel är utmärkt. När det inte blir som man tänkt sig får man tänka om.

Problemet är dock att det inte lär hända så mycket och Björklund kan nästa år återanvända sitt utspel i Almedalen. Frågan begravs nämligen i den socialförsäkringsutredning som bland mycket annat ska utreda en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Ansvariga utredaren Irene Wennemo har uttryckt tvivel på om de blir klara i tid och allt talar för att frågan göms över valet 2014.

Bekvämast så, tycker Moderaterna som inte är speciellt entusiastiska när det gäller en obligatorisk a-kassa. Socialdemokraterna som är direkta motståndare - eftersom LO är det - tycker också det är skönt att kunna hänvisa till en pågående utredning. Och det vore ingen överraskning om Wennemo & co till slut kommer fram till att a- kassan måste utredas ännu en gång.

Trots att dagens a-kassa är kass.

En och en halv miljoner svenskar står i dag utanför a-kassan. De har alltså ett betydligt sämre ekonomiskt skydd vid plötslig arbetslöshet än de som gått med. Samtidigt tvingas icke-medlemmarna indirekt vara med och betala via arbetsmarknads- avgiften i de sociala avgifterna.

I Sverige är bilar uppenbarligen viktigare än människor eftersom politikerna har beslutat om en obligatorisk trafikförsäkring. Det är en bedrövlig prioritering. Och hyckleriet känner inga gränser när Socialdemokraterna endast slåss för att förbättra ersättningarna för den som är inne i systemet.

Inkonsekvensen är total då samtliga partier omfamnar den allmänna och obligatoriska sjukförsäkringen, men kan inte komma till skott när det gäller en a-kassa för alla.

Naturligtvis har våra folkvalda sett till att fixa obligatorisk a-kassa för sig själva med generösa och villkorslösa fallskärmar när en valförlust skickar ut dem i kylan.

Jan Björklunds omsvängning i a-kassan lär inte ha någon praktisk politisk betydelse. Precis som 2006 och 2010 kommer vi 2014 kunna läsa i ­alliansens valmanifest om en kommande a-kassa för alla. Tro dem inte.