Den förre USA-presidenten och Nobelpristagaren Jimmy Carter har fått motta hård kritik för sitt initiativ att möta Hamas ledarskap. Vita huset och utrikesminister Condoleezza Rice har protesterat och Israels premiärminister Ehud Olmert vägrade att ta emot honom.
Sådant kan dock Carter ta lätt på. Han har nämligen helt rätt i sak: utan Syriens och Hamas medverkan kommer det inte att bli någon fredlig lösning på Mellanösternkonflikten. Det är en illusion att tro att man ska kunna ingå fred med halva den palestinska befolkningen medan man bekrigar den andra, eller att den palestinska myndigheten på egen hand skulle kunna göra slut på de så kallade terrornätverken.
De som ägnar sig åt sådant önsketänkande gör i själva verket freden en stor otjänst. Hamas existens blir en ständig förevändning för att inte göra något alls, alltmedan bosättningarna fortsätter att expandera och cirkeln kring Jerusalem sluts.
Jimmy Carter förtjänar därför beröm för sitt försök att dra in Hamas i fredsprocessen. Han pekar på den möjliga öppning som skulle kunna lösa upp den gordiska knuten i den snart 60-åriga konflikten: Hamas säger sig vara villigt att godta en palestinsk stat inom 1967 års gränser om det palestinska folket accepterar planen i en folkomröstning.
Som vanligt krumbuktar sig Hamas så fort tvåstatslösningen kommer på tal. En talesman i Gaza säger att erbjudandet ska ses som en "övergångslösning" medan den högste ledaren Khaled Mashaal understryker att Hamas aldrig kommer att erkänna Israel. Den sortens ambivalens har blivit något av rörelsens signum sedan den gav sig in i politiken.
Men faktum är att om Hamas ingår i en palestinsk regering som sluter fred med Israel samt i PLO, som är den motpart som officiellt förhandlar med Israel, så förbinder sig rörelsen att ge upp konflikten med Israel vid ett fredsavtal. Det självständiga Palestina kommer dessutom att vara omgivet av en arabvärld som samfällt väntas erkänna Israel och normalisera relationerna med den judiska staten.
Varken Hamasspåret eller Syrienspåret kommer att vara enkelt, men ingen har hittills lyckats göra troligt att freden kan komma till stånd på något annat sätt. Carters banbrytande resa är därför ett viktigt steg mot en normalisering. De pågående förhandlingarna mellan Israel och Hamas - med Egypten som mellanhand - om ett eldupphör är ett annat.
Omvärlden bör samtidigt uppmuntra en försoningsprocess mellan Fatah och Hamas med målet att bilda en ny samlingsregering, alternativt utlysa nyval. Det viktiga i dagsläget är inte att världens ledare ställer sig i kö för att skaka hand med Hamas, såsom vissa i debatten gör gällande, utan att det blir ett slut på den bittra maktkampen mellan "Fatahstan" på Västbanken och "Hamastan" i Gaza.
Med en sådan grund lagd skulle utsikterna att nå ett historiskt fredsavtal innan årets slut se betydligt ljusare ut. Fred sluter man inte med sina vänner, utan med sina fiender.
