I februari i år röstade en kommitté inom EU-kommissionen ja till att tillåta livsmedelstillsatsen Fibrimex, det som motståndarna så listigt har döpt till "köttklister" eller "köttsminkning". Sverige röstade ja.
Men EU-parlamentarikern Åsa Westlund (S) hade andra planer. Hon skrev en resolution mot Fibrimex som i går antogs av Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.
Detta innebär att resolutionen kommer att läggas fram för EU-parlamentet, som får rösta om Westlunds förslag, ja eller nej, troligen 18 maj.
Blir det ett nej är det ett sorgligt tecken i tiden. Matalarmismen, e-nummerjagandet, fobin för genmodifierade grödor, kort sagt, beröringsskräcken med föda som uppfattas som "onaturlig", är bekymmersam.
Gränsen mellan naturlig och onaturlig föda är inte längre knivskarp, det är det pris som vi får betala för att vi har lämnat bondesamhället. Hur skulle moderniteten, storstadslivet och, inte minst, kvinnors deltagande i förvärvslivet, vara möjligt utan modern livsmedelsproduktion?
Beståndsdelarna i Fibrimex är naturliga. Tillsatsen består av proteinet fibrinogen och enzymet tromben som koagulerar när de reagerar med varandra. Man får ett "klister", utvunnet ur gris- eller koblod, med vilket man kan sammanfoga mindre köttbitar till större. Det är samma princip som när man producerar smörgåsskinka, fast då är bindemedlet stärkelse, exempelvis potatismjöl.
Åsa Westlunds centrala argument är, som det står i resolutionen, "att syftet med tromben är att presentera köttbitar som en hel köttbit vilket gör att risken för att konsumentens ska vilseledas är uppenbar".
Det är i sammanhanget ett svagt argument. EU-kommissionen röstade för ett förslag som förutsätter att produkterna märks. Det ska inte heller få förekomma inom catering och storkök, just för att konsumenterna inte ska vilseledas.
Risken för att vi ska luras uppvägs av innovationens fördelar.
Köttbitar som kanske annars hade kasserats kan säljas i en tilltalande form. Och med tanke på hur energikrävande och växthusgasgenererande köttproduktion är, skulle det vara en klimatvinst.
Dessutom skulle människor som inte har råd eller lust att lägga ut pengar på dyra filéer kunna få ett aptitligt alternativ att slänga i stekpannan.
Det enda skälet att stoppa "köttklistret" är om det skulle visa sig vara hälsofarligt. I annat fall, låt konsumenterna få avgöra om de vill ha klistret eller inte. Om de klistrade biffarna blir liggande i övergivna högar i kyldiskarna kommer tillsatsen snart att försvinna. Om nymodigheten blir populär - vad är problemet?
