Efter upploppen använder Londons invånare Twitter och Facebook för att organisera städningen av sina gator. Facebook-sidan "post riot clean-up: let's help London" har i skrivande stund nästan 20 000 medlemmar.
Fast när folk dök upp i Tottenham med skyfflar och borstar för att röja bland de förstörda affärerna tog det stopp. Ty städningen skulle göras av stadsdelsnämnden, detta av hälso- och säkerhetsskäl: det låg trots allt glas på marken.
Efter sex timmar fick de städfri villiga tillåtelse att skrida till verket. Den lokala parlamentsledamoten Jane Ellison sade att denna samhällsanda gjorde det till en av hennes stoltaste dagar på jobbet. Ofta arbetar dock denna anda i motvind, ansatt av de som vill att allt görs enligt protokollet.
Detta trots att det kan vara livsviktigt att strunta i protokollet, inte minst i fråga om ännu större katastrofer. Som när orkanen Katrina drabbade sydöstra delen av USA 2005.
Det har sagts att det enda som föll samman snabbare än de vallar som skulle skynda New Orleans var samspelet mellan lokala, delstatliga och federala beslutsfattare. Med Louisianas guvernör Kathleen Blancos ord verkade det som att ingen, inte ens de högst uppsatta, var kapabla att bryta igenom byråkratin.
Företag som Wal-Mart, Home Depot och State Farm Insurance gjorde däremot förberedelser i veckor innan Katrina slog till, och var på plats med förnödenheter flera dagar före myndigheterna. Detsamma gällde flera kyrkor och välgörenhetsorganisationer.

Ironiskt nog var insatser som mest framgångsrika när folk struntade i att i förväg söka tillstånd från katastrofmyndigheten FEMA. Som den amerikanska kustbevakningens helikopterhjälp, eller den kanadensiska räddningspatrull från Vancouver som dök upp oanmäld i New Orleans, långt innan den amerikanska regeringens egna patruller.
Vad som hände om man gjorde allt enligt regelboken blev tydligt när två sheriffer, Warren Evans från Michigan och Dennis Randle från Indiana ville hjälpa till. Evans struntade i sin egen guvernörs uppmaning att be om tillstånd från FEMA, och åkte till New Orleans med 33 mannar och nio lastbilar med förnödenheter. Randle följde däremot protokollet, begravdes i pappersarbete, och tog sig aldrig till New Orleans.
Att strunta i byråkratin räddade liv. En spontant mobiliserad styrka av frivilliga hjälpte nödsatta längs hela golfkusten. Samma slags hjältemod såg vi nyligen efter skjutningarna på Utöya- c ampare med båtar hjälpte skadade och chockade ungdomar ur vattnet. De väntade inte på tillstånd.
Det finns en misstro mot att hundratals frikopplade insatser kan åstadkomma något substantiellt i en katastrofsituation. Men när myndigheterna tampas med sina egna beslutsprocedurer agerar människor och frivilligorganisationer utifrån nödvändighet och medkänsla för att med uppfinningsrikedom möta de behov som finns.

Vill man ha tåliga samhällen som klarar små som stora kriser måste man släppa in människor och frivilligorganisationer i såväl förberedelser, akuthjälp som återuppbyggnad. Eller i vart fall inte aktivt motarbeta dem.
Katastrofer är väldigt politiska händelser, har en tidigare FEMA-chef sagt. Han har rätt - just därför måste de frivilliga släppas fram.