SVT:s "Uppdrag granskning" har med sitt reportage om våldtagna Linnéa och Jennifer i Bjästa utanför Örnsköldsvik blottat ett allvarligt samhällsproblem. Det handlar inte bara om att det även denna gång var de våldtagna flickorna som inte blev trodda av omgivningen trots att våldtäktsmannen dömts. Problemet är också bristen på civilkurage.
Ledaren för skolans antimobbningsgrupp säger i programmet: "Vi får inte ta parti." Det är inte att värna om barns och ungdomars bästa att vara "snäll" i meningen att förkastligt agerande inte får konsekvenser. Rektorn som förespråkade att skolan skulle förhålla sig neutral konstaterar också att de måste "jobba mer med värdegrundsfrågor". Det ska alltså behövas ett organiserat arbete med en värdegrund för att skolan ska ta ställning för ett våldtaget barn som mobbas grovt både i skolan och på nätet.
Bjästaskolan jobbar redan enligt måtton som trygghet, tillit, trivsel och tillhörighet. Det finns i Sverige en bisarr övertro på papper och planer. Visst är det viktigt med rutiner för hur man ska hantera mobbning. Brottsförebyggande rådet gjorde förra året en undersökning som visade att systematiska program minskar problemet med runt tjugo procent.
Samtidigt finns det otaliga exempel på hur fina ord står sig slätt när det verkligen gäller. Det måste finnas en känsla hos vuxna om att ta ansvar. Det är en känsla som måste finnas i magen och i hjärtat, och som är svår att undervisa eller planera fram.
Skolinspektionen gav nyligen ut en rapport som granskat 50 skolors planer mot mobbning. Åtta av tio hade inte någon godkänd likabehandlingsplan. Dock hade nästan alla skolor några slags rutiner för hur man ska hantera mobbning. Så långt allt väl. Ändå är det alltför ofta som planerna visar sig vara värdelösa. Till exempel blev det för tre år sedan möjligt för skolor att flytta mobbare till en annan skola. Trots det är det ytterst få rektorer som utnyttjat den möjligheten. Oftast är det den mobbade som flyttar. Vi har en av världens mest tuffa antimobbningslagstiftningar, men tyvärr är den ganska oanvänd.
Skolan tillät den råa förföljelsen av Linnea och senare också Jennifer. Inte ens den bästa av mobbningsplaner hjälper om medmänsklighet saknas, eller om rädsla för att ta tag i ett obehagligt problem gör att man hellre avstår.
Det är inte bara skolvärlden som har svikit dessa flickor. Även civilsamhället har gjort det. Den lokala prästen lät med varmt hjärta den dömda pojken göra en manifestation på skolavslutningen i kyrkan. Många av de 4000, som gick med i gruppen på Facebook till pojkens försvar, var vuxna.
Prästen har nu sagt att han ångrar sig. Över 50000 har gått med i en ny Facebookgrupp som står upp för flickorna. Det är glädjande. Nu är det viktigt att så många som möjligt visar var samhället står: våldtäktsoffer ska få stöd. De ska aldrig behöva trakasseras, eller känna skuld och skam, för att de vågade berätta sanningen.
