209 963 namnunderskrifter överlämnades i går till Eritreas ambassad i Stockholm och andra beskickningar runt om i världen. Kravet var lika enkelt som självklart: frige den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak.
Överlämnandet markerade slutpunkten på den gemensamma kampanj som Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har bedrivit sedan 26 mars i år. Men det är bara början på kampen för Isaaks frisläppande. Expressen tänker fortsätta att uppmärksamma hans fasansfulla öde precis som vi har gjort alltsedan 2005.
Ingen behöver längre tvivla på engagemanget för Sveriges ende samvetsfånge. Frågan är bara hur man bäst kanaliserar detta så att chanserna att han släpps fri ökar.
På senare tid har en rad konstruktiva förslag presenterats i debatten: Skicka utrikesminister Bildt till Eritreas huvudstad Asmara, villkora EU:s bistånd, låt kungen skriva ett brev till Eritreas president Isaias Afewerki och vädja om Isaaks frisläppande.
Men från utrikesdepartementet och statsministern har svaret varit ett och samma: Nej. I helgen gjorde Fredrik Reinfeldt definitivt tummen ner för idén att skicka ett gemensamt brev med kungen.
Regeringen håller benhårt fast vid den enda vägens politik - den tysta diplomatin. Uppenbarligen är man övertygad om att Eritreas regim är alltför nationalistisk och paranoid för att ge efter för öppna påtryckningar. Sådana utspel riskerar snarare att reta upp diktaturen och skapa värre låsningar, fruktar man.
Det är möjligt att den analysen är riktig. Men samtidigt kan man konstatera att den tysta diplomatin inte heller har lett någonvart efter sju år. Vi har nått ett dödläge som måste brytas och då behöver nya idéer prövas. Att låta kungen skriva ett brev är värt ett försök.
Kanske har det också blivit dags att lyfta blicken från Sverige och fundera på hur andra europeiska regeringar kan hjälpa oss att driva Isaak-fallet. Italien har historiska band till Eritrea sedan 30-talet, då Eritrea var en italiensk koloni under en kort tid. Premiärminister Silvio Berlusconi sägs dessutom vara den europeiske ledare som står regimen och dess president Afewerki närmast.
Risken finns förstås att denna relation gör honom ovillig att sätta Eritrea under någon som helst press. Berlusconi har gång på gång visat att han saknar allt vad omdöme heter - såväl i privatlivet som i utrikespolitiken.
Men om han vill bli ihågkommen för annat än gubbsjuka, grodor och korruptionsaffärer så har han en unik position att verka utifrån. Ingen annan europeisk ledare lär ha större möjligheter att påverka Eritreas president.
Det är dags att uppmana Italien att agera för Dawit Isaak.
