Sådana här extremt tragiska händelser mynnar alltid ut i en sak: högljudda krav på skärpt svensk vapenlagstiftning.
Sverige må redan ha en av världens tuffaste lagar, men ändå finns det i dag från höger till vänster en närmast total enighet om att vapenlagen är för slapp.
Ta Miljöpartiet, knappast kända för att ropa på tuffare tag i kriminalpolitiken. Miljöpartiets Maria Ferm (från Malmö) deklarerar också att "generellt sett så är hårdare straff en illa framkomlig väg för att komma tillrätta med brottslighet." Men just i detta fall tycks vägen vara fullt körbar då även Maria Ferm kräver att straffet för vapenbrott höjs.
Att människor skjuts ihjäl i Malmö är tyvärr ingen nyhet, men efter fem dödsskjutningar inom loppet av en dryg månad ökar trycket på att justitieminister Beatrice Ask levererar.
Såväl Skånepolisen som Malmös starke man, Ilmar Reepalu (S) har fått chansen att påminna om hur de ropat i öknen efter hårdare lagar under flera års tid. Och skåningen Morgan Johansson (S), ordförande i justitieutskottet, vill göra det till en resursfråga. Hans parti har minsann föreslagit ytterligare 100 miljoner kronor!
Men det är just i sådana här lägen, när det pågår en auktion om vem som bjuder högst straff samt mest skattepengar till polisen, vi måste ställa oss frågan:
Kan det vara så att polisen i Malmö inte riktigt skött sitt jobb? Har de verkligen använt sina resurser optimalt? Riksrevisionens aktuella dundersågning av vårt rättsväsende understryker att det varken är pengar till polisen eller höjda straffskalor som Sverige lider akut brist på.
Beatrice Ask säger sig givetvis vara beredd att skärpa lagen, men verkar nu skylla dröjsmålet på sin tidigare vapenlagsutredare, hovrättsrådet, Kazimir Åberg:
"Utredningen som kom tidigare tyckte inte att det behövs. Jag är inte nöjd med det utan vi ser över det för närvarande."
Om nu Ask verkligen varit övertygad om just en straffskärpning så borde hon ha givit Kazimir Åberg ett politiskt tydligare direktiv än att "göra en översyn av straffbestämmelserna."
Dessutom föreslår faktiskt utredningen att fler ska kunna dömas till längre straff.
Domstolarna har i dag svårt att avgöra vad som ska räknas som grovt vapenbrott (maximalt straff fyra år) eftersom dagens lagstiftning inte ger någon vägledning.
Kazimir Åberg föreslår helt enkelt att nuvarande lagstiftning konkretiseras så att den som exempelvis bär skarpladdade vapen på offentlig plats eller på krogen alltid döms för grovt vapenbrott.
Det går alltså att förtydliga gällande lagstiftning så att domstolarna använder den som det ursprungligen var tänkt. Man behöver från politiskt håll inte alltid inflatera straffskalorna; det är ju de faktiskt utdömda straffen som måste räknas. Fyra års fängelse är en ganska tuff påföljd, och jag tror inte att den berömda avskräckande effekten blir så mycket större om maxstraffet skulle skrivas upp till sex år som polisen kräver.
I så fall skulle man också behöva ändra i straffskalorna för en massa andra brott för att behålla den relativa proportionaliteten i systemet, påpekar Kazimir Åberg. Men sådana principiella analyser vill inte politiker ägna sig åt. Enklast att ropa på högre straff.