Tack!

På mycket knapp tid måste man bilda sig en uppfattning i stora, plötsliga frågor och skriva med övertygelse. Visst finns det utrymme för tvivel, men en ledare utan åsikt är ingen ledare.
Regeringar byts ut, krig startas, statsministrar avgår, partier byter ståndpunkter, ekonomier säckar ihop och en morgon rasar World Trade Center samman. Allt i en takt som ofta känns som en snabbspolning av historien.
Vad händer 2008? Gaza blir åter en del av Egypten? Al-Qaida startar en bomboffensiv mot länder med trupp i Afghanistan? Republikanen John McCain vinner presidentvalet?
I denna turbulens är det ledarskribentens lott att först veta bäst. Och man kan inte sova på saken. Ibland blir det fel, ibland rätt, men ett är lika säkert som att inget är sig likt i morgon – man är paradoxalt beroende av andra. De närmaste medarbetarna är givetvis viktiga, i mitt fall Anna Dahlberg, Eric Erfors, Leo Lagercrantz och Ann-Charlotte Marteus. Men ett sällan erkänt fundament för ens egen åsiktsbildning är också vad andra utanför tidningen skriver, säger och tycker.
Vägen fram till en övertygelse kantas av röster som man håller med, håller högt eller inte kan stå ut med.
I den processen är meningsmotståndare minst lika viktiga som vännerna. Att veta vad man absolut inte tycker är guld värt när ledaren ska vara klar på tre timmar.

Eftersom detta är min sista ledare i Expressen vill jag passa på att tacka några skribenter vars pennor betytt mycket för mig under de tolv år jag skrivit på denna sida. I bokstavsordning:

Per Ahlmark hade med sin kolumn i DN under många år nästan ensam burit upp en världsåskådning som är ovanlig i Sverige, nämligen att demokratiernas ideal har ett egenvärde som måste försvaras med vapenmakt om så behövs. Efter 11/9 kom han att bli centrum i debatten och bidrog starkt till att jag tog ställning för USA:s rätt att slå tillbaka.

Nina Björk förnyade frihetsdebatten med sin bok ”Under det rosa täcket” och fick mig att förstå och bejaka feminismens kärnbudskap. Utan henne hade Expressen aldrig fått den första borgerliga feministiska ledarsidan, Linna Johansson hade inte rekryterats och min redaktion hade inte blivit kvoterad.

Jens Christian Brandt öppnade på DN Kultur ett nytt, intressant och fantasifullt fönster mot Tyskland. Han fick mig att börja följa tysk press, politik och samhällsliv och begripa att Europa var något roligare, rikare och farligare än de syrefattiga bokstavsförkortningar som härskar i Bryssel.

Anders Ehnmark har som ingen annan svensk skribent klargjort den politiska maktens struktur och nödvändighet. Hans svit om Machiavelli, Tocqueville och Geijer är den statsvetenskapliga litteratur jag tagit störst intryck av. Därtill visar han varje gång han skriver att man aldrig ska slösa med läsarens tid.

Åsa Linderborg har i Aftonbladet på ett ovanligt tydligt och hederligt sätt gestaltat avgrunden i den svenska vänsterns världsbild. Utan hennes djupa övertygelse om att USA och Israel är roten till allt ont hade jag inte insett vikten av att hävda det motsatta med samma kraft.

Per T Ohlsson på Sydsvenskan är den yrkesmässiga förebild jag mest ser upp till. Vi har gjort ungefär samma resa – Lundagård, vick på Expressens ledarsida, politisk redaktör. Vi håller båda ett litet fönster öppet mot socialdemokratin och ett stort mot USA, men han gör det ju så mycket bättre! Vilket grämer mig varje söndag.

Popova/Söderqvist/Hakelius gjorde några år Svenska Dagbladets ledarsida till en tydlig ideologisk fiende. De var EU-motståndare, antifeminister och skeptiska till allt som luktade traditionslöst multikulti. Utan deras kreativitet, flit, begåvning och råhet hade jag inte längtat så starkt efter en annorlunda borgerlighet.

Göran Rosenberg var redaktör för tidskriften Moderna Tider mellan 1990 till 1999 och gjorde för en stund Sverige till ett mer begåvat land. Utan hans tidning hade många av 90-talets stora debatter inte blivit av eller inte fått tillräckligt djup. Rosenbergs Moderna Tider är den bästa journalistik jag upplevt och han visade mig hur livgivande det kan bli när skribenten blandar arbetssätt och gör som hon vill.

Expressen har en särskild ställning i svensk press. Den är den enda riktigt fria rikstidningen. Aftonbladet sitter fast i s, SvD i m och DN i etablissemanget. Om man skulle tänka bort Expressen från svensk efterkrigstid skulle debattklimatet inte ha varit uthärdligt. Tidningen är yngst bland de stora, men har snabbt skaffat sig en ovanligt stolt historia.
Det har varit en ynnest att ha fått vara med.

Av PM Nilsson
pm.nilsson@expressen.se