Men så är det inte.

Endast en tredjedel av väljarna stöder i dag det parti som mer än något annat symboliserar den svenska modellen. Om det hade varit val i dag hade socialdemokraterna förlorat och Alliansen bildat majoritetsregering. Mycket kan hända under den tid som återstår till valet, men opinionsläget är ändå ett trendbrott så till vida att den borgerliga oppositionen brukar vara chanslös när det går bra för Sverige. Det mönstret stämmer inte längre. De förklaringar som brukar nämnas är att Alliansen är mer regeringsduglig än det gamla fyrklöversamarbetet, att moderaternas vandring mot mitten gjort dem mer valbara, samt, allt oftare, att folk i allmänhet är trötta på Persson och kort och gott vill se ett nytt ansikte. Ett slags leda vid att allt är som vanligt och ett hopp om att personbyten piggar upp. I övrigt stor uppslutning kring s-politiken, vilket moderaterna därmed måste anpassa sig till. Det är, milt uttryckt, en ganska bräcklig grund för Reinfeldts statsministerkandidatur. Dessutom brukar väljare i mogna demokratier låta dugliga politiker fortsätta, vilket är en av orsakerna till de svenska socialdemokraternas långa maktinnehav. Och i lokalpolitiken kan duktiga kommunalråd sitta i decennier, hur trist det än är att se deras ansikten varje morgon i bladet. Så Reinfeldt kan inte lita på sina vänliga ögon eller på att väljarna blir uttråkade av Persson. Personfrågorna spelar roll, men det är inte de som avgör, som statsvetarna i Göteborg säger efter varje val. Alliansen har därför all anledning att tolka sitt ganska stabila övertag som ett utbrett missnöje med regeringens politik och en allt lägre tilltro till traditionella vänsterlösningar. Och här finns två viktiga värderingsförskjutningar som de borgerliga partierna borde kunna ta fasta på.

Den ena gäller

en tydligt märkbar trötthet inför det offentligas oberäknelighet. Hur man än gör så äts marginalen alltid upp av ökade skatter och avgifter. Att det kostar är illa nog, men osäkerheten är ännu värre. Kan villaägare bo kvar efter pension när boendeskatterna skenar utan skönjbart slut? Kan Oxelösund lita på att SSAB stannar kvar när skatten på el fördubblas vart tredje år? Är den skötsamma lilla löneökningen egentligen värd något när kommunalskatterna och elräkningarna hela tiden höjs? Kan man anställa när arbetsgivaren alltid får betala för arbetsmarknadens problem? Det fanns en tid då denna osäkerhet var värd något eftersom de ökande bördorna gav ökande trygghet från det offentliga, men det sambandet är svagt i dag. Det bestående resultatet är i stället en känsla av att man inte har makt över sin situation, att man inte längre kan bygga ett bättre liv av egen kraft.

Den andra förskjutningen

handlar om berättelsen om Sverige och världen. Hur socialdemokraterna än försöker övertyga om motsatsen är de fast i en isolationistisk världsbild där Sverige är en skyddad utvald plats. Därav EU- och EMU-motståndet, det fundamentalistiska nejet till Nato och motståndet till arbetskraftsinvandring. Den berättelsen har fortfarande åhörare, men den är inte längre lika spännande när Electrolux plötsligt lägger ner, när Stora Enso sparkar tjänstemännen och Detroit surrar av rykten om att Saabs ägare GM är nära konkurs. Då är det svårt att lita på att någon svensk modell ska trygga jobben. Det går inte att låtsas längre.

Här någonstans

borde det finnas plats för de borgerliga att på allvar börja sin egen berättelse om Sverige. Om en plats högt upp i norra Europa som aldrig har haft någonting gratis, som alltid varit extra utsatt för hårt väder, där arbete alltid har lönat sig och där folk alltid har varit duktiga och påhittiga och byggt ett bättre liv åt sig och de sina. Vi har konkurrerat med britter och tyskar och japaner och hela tiden blivit rikare, och nu ska vi klara indier och kineser och brasilianer. Vi får inte förstöra detta nu, vi får inte förfuska drivkrafterna och den enskildes ansträngningar, vi har inte råd med en trött socialdemokrati, vi har världens chans.