Att stressa i väg på mornarna och komma hem strax före mörkret är ett halvliv som ingen egentligen borde hinna med. Det finns ju så mycket att göra hemma – passa barn, handla, städa, tvätta, köpa presenter till barnkalasen, laga mat, täta fönster och plocka lingon. De är så vackra i höstsolen.
Roligt är det också. Om man ska tala i termer av stimulans är småbarn överraskande uppfordrande. Och man behöver aldrig fråga sig vad som är meningen med dagens arbete i hemmet.

Det finns många mer eller mindre olyckliga skäl till att inte gå till jobbet, men jag tror att finansminister Borg gör ett pedagogiskt misstag när han beskriver arbetet som himmelriket och utanförskapet som helvetet. För många är det precis tvärtom, särskilt inom LO-grupperna.
Den som någon gång haft ett tråkigt och tungt arbete vet hur det smakar i munnen på morgonen.
Inom arbetarrörelsens tradition och arv finns ett brett minne av arbetets kval. I sånger, litteratur och politisk agitation är arbetet tungt och hårt, ofta omänskligt. Men moralismen var likväl stenhård. Man ska arbeta, göra rätt för sig, göra sin plikt. Först då kan man kräva sin rätt.
Arbetsmoral är ett vanskligt uttryck, men de flesta känner nog igen den när man ser den, eller känner den i sig själv, eller känner bristen av den. Ingen politisk rörelse har varit så arbetsmoralistisk som arbetarrörelsen.

Men balansen mellan plikt och rätt förlorades under 70-talet och har aldrig riktigt återfunnits, vilket återspeglats i politiken. Därför kunde partiet aldrig sätta stopp när hundratusentals personer successivt började använda olika sociala försäkringssystem för att slippa arbeta.
Oförmågan att upprätthålla arbetsmoralen var en av orsakerna till att socialdemokraterna 2006 gjorde sitt sämsta val i modern tid. Den insikten finns i partiets valanalys och den ekade i Sahlins installationstal som partiledare i våras där hon talade om vikten av plikt. Tabut är redan brutet.

Därför är det märkligt att alliansregeringens retorik är så befriad från pliktbegreppet. Den förda politiken, ytterligare tillspetsad i budgeten från i torsdags, är i praktiken supermoralistisk vad gäller plikten att arbeta. Men den motiveras i helt andra termer, ofta i nationalekonomiska, som att vi måste klara en åldrande befolkning eller säkra välfärdssystemen. När stats- och finansministern rör sig på individplanet sägs jobbpolitiken handla om den varma gemenskapen på arbetsplatsen och om att arbete ger frihet att förverkliga sig själv.
I sak är allt det där naturligtvis riktigt, men ytterst få går till jobbet för att Sverige ska klara den tunga pensionsboomen år 2025, eller för att Sverige ska ha råd med sin stora offentliga sektor. Och på individplanet är hemmet ofta en varmare plats än arbetsplatsen och fritiden mer självförverkligande än arbetstiden.
Och just därför vinner Pär Nuder, alltmer lik Palme, när han dånar i rättens krater om att sjuka inte blir friska av att vara fattiga. Han har ju rätt om de som verkligen är sjuka.

Däremot han har grundfel om de som är sjukskrivna för att de inte vill arbeta. För dem är Anders Borgs politik helt riktig, men för att vinna debatten måste det nya arbetarpartiet bli lika moralistiskt som det gamla en gång var. Borg och Reinfeldt måste ta värderingsdebatten på större allvar och tala mycket tydligare om att man ska göra rätt för sig, att alternativet till eget arbete är att leva på andras arbete och att individen har huvudansvar för sin egen försörjning.
Det är ju vad regeringens politik går ut på och den blir tyvärr svår att förstå så länge man låtsas att folk inget hellre vill än att arbeta.