Att vänstern anser sig ha sin guldålder bakom sig vet jag men att sorgen och saknaden fortfarande är så stark och att den fortplantar sig in i yngre generationer visste jag faktiskt inte.
Fantomsmärtorna efter 1968 tycks så plågsamma att många inte står ut.
Till viss del kan jag förstå vad Nina Björk menar i DN, 7/10. Hoppet om rättvisa här och nu och om att min enskilda solidaritetshandling betyder något i andra länder är ju något gott. Och jag kan till fullo instämma med Kerstin Vinterhed, DN 30/9, om att upproret mot alltför uppblåsta auktoriteter i Institutions-Sverige – på sjukhusen, i facken, på universiteten – var nödvändig. Liksom tredje världens frigörelse från kolonial-
makterna.
Här fanns utan tvivel ett frihetstema som högern alltför ofta negligerar när den skriver bort 68 som endast en längtan efter kommunistiskt förtryck.

Men eftersom det handlar om en historieskrivning kan jag inte förstå varför 1900-talets största frihetliga revolutionsår inte finns med när 68:orna ser bakåt och framåt på kampen. Den revolution som startade 1989 var enastående i ett
europeiskt perspektiv. Den var fredlig, gav bestående och stora frihetsvinster och fortsätter att inspirera en hel värld, nyss i Ukraina, nu i Burma.
Tänk bara tanken om Kina hade lyckats, om regimen i Peking hade gjort som den i Moskva och inte skickat ut tanksen på torget. Då hade 1989 inte bara varit det europeiska revolutionsåret utan hela Asiens. Det var nära.
All den magi som vänstern tillskriver 1968 var sann 1989. Folken som reser sig, militärer som sänker sina vapen, förtryckare som flyr sina slott. En annan värld blev inte bara möjlig, den blev inom loppet av några månader verklig. Förtryckta folk fick rösta i fria val, atombombshotet försvann, kapprustningen avbröts, länderna började
samarbeta.

Om nu 68 i grunden var en frihetskamp borde väl 89 också vara ett år i kampens namn? Nej, i stället nämner Vinterhed, som så många inom vänstern, murens fall som året då vänstern slocknade och den stora slok-örade reträtten började.
Och där någonstans förlorar jag tron på 68:ornas historieskrivning om vad 1968 egentligen handlade om.
Det går inte att hävda att 68 var en frihetskamp om man samtidigt anser sig ha förlorat när friheten 30 år senare verkligen vann. Att friheten sedan inte är enkel, att den kräver besvärliga kompromisser, att den har långt kvar, att marknads-
ekonomin har sina avarter, att USA dragit ordet i smutsen med Irakkriget och att de gamla kommunistiska länderna inte är något paradis, diskvalificerar inte 1989 som en frihetsrevolution.
Om vänstern någonsin ska kunna göra anspråk på att vara frihetlig måste den inkludera 89 i sin berättelse, annars är den moraliskt förlorad. De som beklagar 89 kan till exempel inte stödja Burmas folk i dag. De som likt Lars Ohly grät då muren föll kan inte kämpa för det kinesiska folkets rätt till frihet.
Ytterst få inom vänstern sätter dock andliga likhetstecken mellan 68 och 89. Sanningen om 68 är nog därför betydligt mörkare än vad Vinterhed försöker få den till. Det handlade säkert om jämlikhet och rättvisa, men knappast om frihet.