Antag vidare att nynazisternas ledare var en förmögen man vars familj studerat på Englands finaste universitet, att de hade täta kontakter med nazistiska grupper i Belgien, Italien, Holland och Spanien, att de rekryterade soldater i alla europeiska storstäder, att de predikade sitt hatbudskap i skolor, på internet, i särskilda församlingslokaler och att Europas arbetslösa och socialt utslagna ungdom visade ett flammande intresse för den nazistiska ideologin. Hur skulle de europeiska demokratierna reagera då? Med att dra bort trupperna från Balkan? Ursäkta dåden med fattigdom i tredje världen? Skylla allt på den amerikanska utrikespolitiken? Troligen inte. Förhoppningsvis skulle Europa känna igen sin fiende, vi skulle inte godta några som helst ursäkter. Vi skulle anse oss ha erfarenheter av den här typen av kamp och vi skulle startat en militär, polisiär och ideologisk offensiv som stad för stad, man för man, krossade den nynazistiska rörelsen. Vi gör ett avgörande misstag om vi betraktar dagens islamistiska terrorism som något främmande och något som ligger bortom vår kontroll. Den är i flera avseenden främst ett europeiskt fenomen. Det hot som i torsdags realiserades i London och som ligger latent i alla europeiska storstäder kommer från grupper som har sina ideologiska, sociala och fysiska rötter i Europa. Påfallande många av de aktiva terroristerna är européer eller har anknytning till väst. Chefsideologen själv, Usama bin Laden, är miljardär och hela hans familj har studerat på västerländska universitet och donerat stora summor till Harvard och Oxford. De som utförde attacken den 11/9 var studenter i Hamburg och Belgien. Den så kallade skobombaren var engelsman. Theo van Goghs mördare var född och uppvuxen i Nederländerna och en framgångsrik student i informationsteknologi. De två stora och välutrustade terroristceller som den brittiska polisen sprängde förra året bestod av brittiska medborgare. När det USA-baserade Nixon Center nyligen listade 373 islamistiska terrorister fann man dubbelt så många franska medborgare som saudiska och fler britter än sudaneser, jemeniter, libaneser och libyer tillsammans, skriver Robert S Leiken i senaste Foreign Affairs. Den ideologi som driver den islamistiska terrorrörelsen har också mycket mer gemensamt med europeiska totalitära idéer än med islam. Den har en sociologisk släktskap med kommunismen, men har egentligen störst likheter med nazismen. Det är samma febriga fantasi om att återvända till ett ursprungligt renare rike som ska uppstå efter ett oförsonligt krig, samma fanatiska antisemitism, samma totala anspråk på underkastelse, samma dyrkan av våldet och döden och nästan identiska världsbilder. De islamistiska terrornätverken rekryterar ungdomar på europeiska universitet, i skolor och i socialt svåra förorter. De bedriver intensiv opinionsbildning på chattsidor, de producerar krigsfilmer om det heliga kriget och ger ut en numera omfångsrik litteratur. De har också en förskräckande stark legitimitet inom den europeiska vänstern som delar islamisternas världsbild av USA och Israel som roten till allt ont och som gång på gång adlar morden och hatideologin till en rättfärdig kamp. Nordens största tidning, Aftonbladet, gav stort utrymme åt stöd för bombningarna av irakiska väljare inför valet i vintras. Dagen efter attackerna i London ansåg Göran Greiders Dala-Demokraten att Bush och Blair är de riktiga terroristerna. Den extrema islamismen är en rörelse som har sina rötter i den rika världen och ska därför inte främst bekämpas med fattigdomsbekämpning i tredje världen, som Maud Olofsson tycks tro, utan med exakt samma metoder som tryckt tillbaka höger- och vänsterextremism under hela Europas efterkrigstid. Terrorceller måste upptäckas och slås ut i tid. Finansieringsmöjligheterna måste strypas. Rekrytering i skolor, i moskéer, i förorter och på universitet måste störas. Ideologer måste ställas till svars för sin hatlära. Dess advokater och anhängare i tidningarna måste bemötas. Vikten av de moderata muslimska rösterna kan inte nog betonas i denna kamp. Ordförande för Sveriges imamråd Hassan Moussas text på gårdagens Sidan 4 var unik i sitt slag, modig och kristallklar i vaktslåendet om den liberala demokratin. Vi får heller inte blanda bort korten och tro att kriget mot terrorismen och truppnärvaron i Irak är grundorsaken till terrorn, vilket bland annat professor Jan Hallengren från Försvarshögskolan hävdade i fredagens Aktuellt. Attacken den 11/9 mot New York och Washington utfördes utan en enda amerikansk soldat i Irak. Och attackerna mot marinkåren i Mogadishu 1993, i Riyad 1995, i Dharan 1996, mot de amerikanska ambassaderna i Östafrika 1998 och mot USS Cole 2000 inträffade i en tid då kriget mot terrorismen inte fanns, Bush var guvernör i Texas och Clinton solade sig i 90-talets glans. Al-Qaida och dess syskonorganisationer har förberett sig länge, deras ideologi har vuxit sig stark under 30 år och deras anspråk är oändligt mycket större än vad som händer i Irak. De europeiska demokratierna har mött den här typen av ideologiska dödsfiender förr. Vi vet hur man vinner mot dem och vi ska vinna även denna gång.