PM Nilsson: Samma andas barn

Denna "internationalistiska

och antifascistiska" handling, skrev hon, är ett "paradexempel på en antiimperialistisk aktion" och vi är alla skyldiga att stödja de stolta motståndskämparna. I dag är ytterst få beredda att hålla med henne. Meinhof och hennes terrorgrupp RAF har under årens lopp kommit att sortera sida vid sida med andra antidemokratiska krafter som nazister och fascister. Men då, i 1970-talets Europa, fanns i vänsterkretsar en ganska stor acceptans för RAF och en återkommande beredskap att låna ut sin legitimitet. Den unga västtyska demokratin var ju inte på riktigt, penningen och imperialismen var de verkliga härskarna, det var egentligen ingen moralisk skillnad mellan Adenauers och Hitlers stat, motståndet därför lika nödvändigt nu som då.

Åsa Linderborgs

och Erik Wijks två artiklar i Aftonbladet veckan före det irakiska valet uttryckte exakt samma logik. Detta var veckan då irakierna förberedde sig på ett blodbad. Att rösta ansågs vara förenat med livsfara. Det är detta våld som Linderborg/Wijk ska rättfärdiga och den svenska offentligheten ska visa sig häpnadsväckande flat. Linderborg och Wijk gör i artiklarna ingen som helst skillnad mellan attacker mot amerikanska militära mål och dåd mot civila. Bomber mot vallokaler i Basra nämns i samma mening som nedskjutna amerikanska spionplan. Alltsammans adlas till "det irakiska motståndet" som "vi måste stödja", för "varför skulle det vara mindre legitimt än det danska, norska eller franska under andra världskriget?" Författarna uppmanar oss att inta gatorna i solidaritet med de motståndsmän som förklarat heligt krig mot söndagens val. Deras kamp är lika moraliskt rättfärdig som kampen mot Hitler-Tyskland. Vad innebär en sådan ståndpunkt egentligen? Vilken moralisk innebörd har den? Vilken idétradition tillhör den? Linderborg och Wijk har naturligtvis full rätt att hävda total frihet från alla sammanhang. Men denna typ av ställningstagande har ändå en historia, och enligt min mening förstås den i dag bäst med ordet fascism, vilket jag skrev i Expressen 23/2. Det är samma förakt för demokratin, samma kollektiva rus, samma tro på våldet i folkets tjänst, samma övertygelse om att offer måste tålas i kampen för det nödvändiga målet. På detta svarade Linderborg, AB 24/2, Thomas Anderberg, DN 24/2, och Erik Wijk i dagens Expressen. Ordet fascism tycks dem alltför starkt. Men det viktiga är ändå inte ordvalet, det viktiga är insikten om vad Linderborg och Wijk egentligen står för. Deras ståndpunkt har absolut ingenting med debatten om "för eller emot kriget" att göra, vilket Thomas Anderberg menade. Den debatten kan kanske kallas "förtvivlad", men det finns inget tvivel kring huruvida det är rätt eller fel att med våld sabotera uppbyggnaden av den nya irakiska staten, ett arbete som inte bara har USA:s praktiska stöd utan i allra högsta grad FN:s och EU:s, och viktigast, det irakiska folkets, moraliska stöd. Det borde också vara omöjligt att inte se skillnad på Nazi-Tysklands ockupation av Danmark, Norge eller Frankrike och USA:s ockupation av Irak. Hitlers Tyskland var en av världens mest mordiska diktaturer, kriget hade noll internationell legitimitet och folken i de ockuperade länderna fick absolut inte rösta. Och det borde inte vara svårt att inse vad Linderborg och Wijk säger när de två veckor efter det irakiska valet åter tar till orda, AB 16/2, och hånfullt underkänner den enorma manifestation som en överraskande stor majoritet av irakierna begick vid valurnorna. Valet, konstaterar de iskallt, legitimerar anfallskriget och ockupationen. Inget annat har alltså hänt. Kampen är alltså fortsatt lika nödvändig. Ulrike Meinhof hade känt igen sig i varje stavelse och det är lika viktigt nu som då att känna igen och ta avstånd från demokratins fiender. De har namn, inflytande, legitimitet och tillgång till breda medier. Bugandet och bockandet för dem gör mig uppriktigt sagt rädd.