Om tonårsdottern kommer hem och säger att hon är kommunist får man hoppas att det går över.
Om hon däremot säger att hon är nazist är katastrofen fullbordad.
Så ungefär går dagens skiljelinje mellan 1900-talets stora totalitära ideologier. I den internationella forskningen behandlas kommunism och nazism numera som i stort sett likvärdiga, men i svensk vardag är skillnaden slående. Kommunister är inte värre än att de duger som regeringsunderlag åt socialdemokratiska regeringar och extremvänsterns ungdomar kan med gott mod växa upp, klippa sig och skaffa fina jobb. Nazister däremot bekämpas med alla till buds stående medel och extremhögerns ungdomar förlåts aldrig.
Denna dubbla måttstock brukar reta borgerliga politiker eftersom vänstern slipper hålla rent på sin flank. Vänsterfolk kan till och med kokettera med sitt antidemokratiska förflutna.
För att i någon mån rätta till obalansen har den nya alliansregeringen gett i uppdrag åt myndigheten Levande historia att också intressera sig för kommunismen. Det har snabbt visat sig vara ett misstag.
Myndigheten Levande historia skapades av Göran Persson som ett antinazistiskt statligt kampanjorgan. Det mumlades en del i historikerleden – med all rätt enligt min mening – om det kloka i att statsministern så direkt ger order om vad forskare ska forska om och vad lärare ska berätta om. Men den lilla skriften ”Om detta må ni berätta” blev ändå en succé och forskningsprogrammet ”Sverige och nazismen” drog fram ny kunskap om 40-talets eftergiftspolitik.
Att detta politiserade forskningsprojektet lyckades beror till stor del på att nazismen är starkt stigmatiserad i Sverige. Ingen vettig människa försvarar nazismen eller försöker hitta något gott uppsåt i massdödandet.
Med kommunismen är det mycket svårare. Det är uppenbart att Levande historia känner olust inför den nya uppgiften och de rapporter som finns från svenska universitet, som ”Kommunismens ansikten” från 2005, är ganska svaga.
Ämnet blockeras av politik och personer som har direkta kopplingar till kommunismen. Det finns gott om intellektuella, konstnärer, akademiker och politiker som faktiskt anser att kommunismen är en god ideologi som tyvärr har missbrukats av tyranner.
Kommunismen är inte bara historia, utan också en levande del av det svenska politiska samhället. Därför är det omöjligt att bemöta kommunismen med forskning och låtsas som om det inte finns något politiskt syfte.
Samtidigt är det sant att kunskapsunderskottet vad gäller kommunismens förbrytelser är förfärande stort. Vi vet också ganska lite om på vilket sätt de kommunistiska regimerna egentligen påverkade svenskt samhälle och svensk samhällsdebatt.
Otåligheten hos borgerliga politiker är därför fullt förståelig. Det har gått 18 år sedan muren föll men ännu saknas en full genomlysning av Sverige och kommunismen.
Ett sätt att slippa politisera forskningen genom myndigheter som Levande historia är att vara öppen med att det är politik och acceptera att kommunismen fortfarande är ett sår. Erfarenheterna från den tyska så kallade ”Enquete-kommissionen” i mitten av 90-talet, som reviderade DDR:s roll i västtysk politik, visar att framgången bland annat berodde på att den var parlamentarisk och på att olika politiska partier fick gehör för sina frågor. Enquete-kommissionen var ett öppet samspel mellan politiker och forskare vilket mildrade misstänksamheten.
Nu tillhör det inte vanligheterna att Sverige tillsätter parlamentariska kommissioner för att reda ut ideologiska haverier, men i detta fall finns det goda skäl. Det är ett nytt grepp och kunskapsläget behöver breddas. Det skulle faktiskt kunna bli ganska spännande.
