När Ronald Reagan blev president 1980 gick jag i sexan i Lund. Mellanstadiebarn har kanske inte så stora politiska intressen, men en sak visste vi; vi avskydde Reagan. Alla avskydde ju honom. Vietnamkriget hängde kvar som ett soundtrack till allt som sas om USA och landets nye ledare. Detta var en ond makt, som spred död och handgranatsplitter där den tågade fram. Det kanske värsta med Reagan var att han gjorde slut på fredsrörelsens förhoppningar om kärnvapennedrustning. Vi elever ingick i fredsrörelsen. Vi hade fredsdagar, ordnade fredskabaré och trodde att världen skulle gå under i atomeld när dimman tvingade flygplanen på väg till Sturup att cirkulera över Lommabukten. Reagan blåste till strid mot ondskans imperium och påskyndade utplaceringen av Pershing II i Västtyskland. Vi såg inte ondskan i öst. Sovjet ville ju ha fred och USA krig. Dessutom hade DDR dagis, noll arbetslöshet och duktiga idrottare, alltmedan USA:s fattiga drev omkring i New Yorks slum och CIA sköt mödrar i Mellanamerika. Det var rätt åt Reagan att han fick känna på hur det är att få en kula i sig, tyckte vi när han sköts. Och om vi hade haft en figur som bin Ladin skulle han nog ha prytt våra T-shirts på gympan. Först när kalla kriget tog slut fattade jag att Ronald Reagan hade rätt och alla andra fel. Sovjet var ondskans imperium. DDR var en av den tidens värsta skurkstater. USA:s kapitalistiska samhälle var frihetens himmelrike jämfört med kommunismens förtryck och misär. Det var en omskakande insikt, och skamfylld. Man kanske inte ska dra för stora växlar på tonåringars intryck, men mitt i sin trubbighet är de ändå rätt känsliga seismografer, varför jag tror att min fullständiga oförmåga att förstå kalla krigets moraliska konflikt var ganska typisk för det svenska samhället, kanske även för det europeiska. Vi var väldigt många som tyckte, liksom många araber tycker i dag, att USA var ett större hot och ett större problem, än den egna regionens förtryckarregimer. Och vi erkände på inga villkor USA:s moraliska rättfärdighet. Men vi hade moraliskt fel. Och Ronald Reagan hade moraliskt rätt - definitivt inte i allt han gjorde, han fick mycket oskyldigt blod på sina händer, men i den stora systemkampen. Dock har långt ifrån alla dragit den slutsatsen, och i debatten om ja eller nej till krig mot Irak är det kalla krigets debattmönster tydligt, särskilt i Europa. Det är i huvudsak högerregeringar i väst och av USA befriade östländer som villkorslöst säger ja till krig mot Irak. De säger inte ja för att de vet mer om Saddams vapen än andra, utan för att de tycker sig ha erfarenhet av att USA är en god makt vars instinkter är att lita på. Nej-lägret domineras av den vänster som då liksom nu anser USA vara en ond makt vars intressen absolut inte är att lita på. Helle Kleins nej-till-krig-ledare i Aftonbladet 5/1 var typisk. Den kunde lika gärna ha publicerats 1983 då Reagan höll sitt tal om ondskans imperium. Hela min grundskolevärld fanns i den texten. I denna debatt handlar ja eller nej till kriget inte om vilken politik som är bäst för Mellanöstern, utan om ifall USA:s makt per definition är god eller ond. Det kan tyckas vara en självupptagen debatt, men den syftar på sätt och vis framåt. I senaste numret av Foreign Affairs skissar Mellanösternspecialisterna Fouad Ajami och Michael Scott Doran på vad USA måste göra för att nå framgång med ett Irak-krig: Endast om USA gör för Mellanöstern vad man gjorde för Västeuropa och Japan efter andra världskriget, och för Östeuropa efter det kalla kriget, kan regionens hopplöshet brytas. Om ett sådant åtagande lyckas kommer slaget om Bagdad att ge legitimitet åt ett mycket långvarigt amerikanskt globalt herravälde. Om det misslyckas eller om USA visar att kriget inte har några andra syften än att hjälpa Israel, kommer bomberna mot Bagdad att nämnas i samma andetag som bomberna mot Saigon, och amerikanerna dra sig undan från världen. Det är än en världsordning som står på spel denna vår, vilket förklarar varför ja eller nej till Irak-kriget i så hög grad betingas av vad man tycker om amerikansk makt. Jag är fortfarande osäker på om ett krig mot Irak är nödvändigt, men min romantiska college-syn på Amerika är en av få förvärvade övertygelser som jag gärna behåller - även med republikanska presidenter.