Min morfars lillebror George var tysk soldat under andra världskriget.
Morfars andra småbröder var också tyska soldater, men George är den som berättat mest av de som överlevde. Morfar själv hade emigrerat till Sverige under mellankrigstiden och slapp katastrofen.
George blev inkallad 1942. Han var då 18 år och tjänstgjorde som kulspruteskytt i luftvapnets markstridstrupper, först i Tjeckien sedan i Shiphol, Holland.
Alla andra världskrigets typiska fasor finns i hans berättelser. Hans familj hemma i Hamburg blev utbombad under de massiva anfallen mot bostadsområdena 1943. Han satt bredvid i en vattenfylld skyttegrav när hans närmsta vän blev skjuten i huvudet av britterna. Han lyckades mirakulöst överleva flera nätters artillerianfall då granat efter granat exploderade runt honom.
Slutet kom hösten 1944 då han blev tillfångatagen av brittiska trupper.
Han beskriver den dagen som lycklig. Tillfångatagandet var städat och snyggt. Engelsmännen gjorde upp eldar för värme. Han satt i uppsamlingsläger i Belgien och skeppades på våren över till ett stort fångläger i Nottingham. Där stannade han i tre år och arbetade inom lantbruket.
Varje gång jag frågat George om kriget återkommer den starkaste betoningen just här, i mötet med England.
Han och hans medfångar blev mycket väl behandlade. Det fanns ingen förnedring. Han fick arbeta. I samma ögonblick som han lade ner sitt vapen och gav upp där ute i den holländska gyttjan bemöttes han som en medmänniska. Underkastelse var inte detsamma som underlägsenhet.
Det kanske är för mörkt att prata länge om det svåra under kriget, men denna känsla av respekt verkar faktiskt vara Georges mest centrala minne av andra världskriget. Han återkommer alltid till den. I England bestämde han sig för att tro på en ny och bättre värld och för honom blev den sann.
1961 lär Henry Kissinger ha frågat Harry Truman – USA:s president under krigsslutet – om vilket utrikespolitiskt beslut han helst skulle vilja bli ihågkommen för. Han svarade: ”Vi besegrade fullständigt våra fiender. Och sedan hjälpte vi dem att återhämta sig, att bli demokratiska och att åter bli medlemmar i världssamfundet. Bara Amerika kunde ha åstadkommit detta”.
På det stora hela fick Truman sin önskan uppfylld.
Efter kriget ingick folken i Tyskland och Japan ett slags socialt kontrakt med USA där underkastelse byttes mot respekt och hjälp. Den enastående legitimitet som USA åtnjöt under stora delar av efterkrigstiden vilade på en bred folklig erfarenhet av att amerikanska soldater körde bort fascister och bjöd på cigaretter.
USA var fruktansvärd som motståndare men hoppingivande som partner.
Varför detta recept inte gick att överföra på Irak har många och komplicerade orsaker. En del säger att USA inte längre kan vara fruktansvärd och därför inte kan vinna krig på riktigt. Huvudskälet tycks dock vara att USA inte varit särskilt hoppingivande och grovt misskött sin roll som ockupationsmakt.
Och särskilt gäller det krigsfångarna. Abu Ghraib och Guantánamo är symboler för detta misslyckande.
Men Abu Ghraib och Guantánamo är mycket nära att bli symboler också för något större än Irak och för något betydligt farligare än ett förlorat krig mot terrorismen. USA har inför en hel värld och inför öppen ridå visat att man i praktiken inte är intresserad av den typ av sociala kontrakt som slöts efter 1945.
Att underkasta sig USA och lägga ner sina vapen visade sig i dag inte betyda respekt och Lucky Strike, utan tortyr, sexuell förnedring, stolpiller i ändtarmen, rättsvidrig fångenskap och ett laglöst hemland.
Då är det så klart svårt för irakisk civilbefolkning att tro på en ny värld. Men det är också svårt för resten av världen att tro på USA och därmed riskerar också efterkrigstidens kontrakt att upplösas och minnet över Truman att blekna bort. ”Bara Amerika kunde ha åstadkommit detta”, blir ett skämt.
På 40-talet var fångenskap hos västmakterna det bästa som kunde hända tyska soldater. Fångenskap i öst var det värsta, och däremellan gick gränsen mellan den civilisation vi kallar demokrati och barbariet.
Om inte nästa amerikanska president gör den gränsen lika tydlig riskerar detta århundrade snabbt att bli seklet då helt andra makter än de demokratiska tar initiativet.
