I morgon återupptas de låsta förhandlingarna mellan EU, Ryssland, USA och FN om Kosovos självständighet. Tidsbristen är extrem. Den tionde december tänker Kosovos nya regering utropa provinsens självständighet. USA har redan sagt att man erkänner den nya staten, Ryssland säger blankt nej och EU-länderna är än så länge splittrade.
Kosovo har väntat artigt i åtta år på att omvärlden ska processa färdigt. FN-styret är impopulärt och ineffektivt. Frigörelsen från Serbien måste komma nu.

Kosovo är inte vilken fråga som helst. När EU 1999 äntligen enades om att definitivt sätta punkt för krigen på Balkan tog Europa ett dramatiskt kliv framåt. En av de mest centrala personerna, Tysklands dåvarande utrikesminister Joschka Fischer, beskrev förändringen så här: 90-talets krig i Europas sydöstra hörn är ett fortsättningskrig på 40-talets. Om Europa menar allvar med ”aldrig mer” måste vi stoppa dödandet och de idéer som driver kriget. Om vi står handfallna nu är det nya Europa inget värt och freden på kontinenten är ett skämt.
I den andan frigjorde sig EU från Rysslands och Kinas veto i säkerhetsrådet och tillsammans med USA slog man tillbaka den serbiska aggressionen. Och det tioåriga kriget tog verkligen slut.
Att Kosovo snart skulle bli en självständig stat var då bara en tidsfråga. Att fortsätta vara en del av en stat som faktiskt försökte driva 90 procent av befolkningen på flykt ansågs omöjligt. Det gällde bara att sköta förhandlingarna snyggt och vänta tills även Ryssland närmat sig det nya Europa och gjort demokratin till en rysk angelägenhet.

Men utvecklingen i Ryssland blev precis den motsatta. Året efter Kosovokriget valdes Vladimir Putin till president och marschen mot det nyfascistiska styret inleddes. De utrikespolitiska konsekvenserna kom snabbt. Enligt Putindoktrinen är bra grannar liktydigt med svaga grannar. Han straffar länder som inte lyder med ekonomisk bojkott och stänger av gasleveranser mitt i vintern om valutslagen inte går hans väg. Han och hans Ryssland har snabbt blivit en mycket destruktiv kraft och det är den som nu gör sig gällande i tveksamheten kring Kosovo.
Mardrömsscenariot är att Tyskland, Spanien, Rumänien, Grekland och några till inte erkänner den nya staten av hänsyn till Rysslands starka protester.
Konsekvenserna för europeisk politik blir förödande. Av rädsla för Ryssland upphäver EU sig själv som självständig aktör i Europa, trovärdigheten från Kosovokriget slösas bort och EU kastas 15 år tillbaka i tiden.
Därtill stärks de destruktiva krafterna i Ryssland och Putin kan triumferande utropa att Europa inte vågar när Moskva visar sitt rätta jag.

Ett ja till Kosovos självständighet är det enda möjliga, moraliskt och praktiskt och ett samlat europeiskt ja är det enda politiskt möjliga. Om EU inte vågar nu ger man Ryssland veto över sin egen framtid. Ska Moskva bestämma om Ukraina ska vara EU-medlem? Om Finland och Sverige ska gå med i Nato? Vad som ska hända med Georgien?
De europeiska länderna måste också inse att man har ansvar för det framtida Ryssland.
Någon gång måste även Moskva och S:t Petersburg bli delar av det europeiska nätverk av studentutbyten, snabbspårsjärnväg och sömniga och vänliga toppmöten om den inre marknaden. Det nationalistiska och fientliga Ryssland som nu växer i styrka kommer att förlora, förr eller senare, med eller utan våld.
Förhandlingarna om Kosovo måste ta fasta på vad Europa är och vad Ryssland ska bli. En realpolitisk kalkyl om intressesfärer och kortsiktiga eftergifter har gång på gång förstört vår världsdel. Det får inte hända igen.