Göran Persson ger ett frankt besked i sina pinfärska memoarer. Eftersom Sverige har en strukturell vänstermajoritet på mellan 51 och 56 procent i väljarkåren måste högern bli mer vänster för att vinna val.
Därför snodde Reinfeldt budskapen från socialdemokratiska kampanjaffischer och tonade ner moderaternas klassiska kärnvärden.
Hos PR-strategerna brukar taktiken kallas triangulering. Bill Clinton, Tony Blair och Danmarks Anders Fogh Rasmusen är framgångsrika föregångare i att bryta långvariga maktinnehav på det sättet.
Ett annat svar kom i Mats Wiklunds utmärkta intervjubok ”En av oss?” som kom före valet 2006. Där betonar särskilt Anders Borg att den nya kursen bäst kan beskrivas som en återgång till den konservatism som präglade den svenska högern fram till Gösta Bohmans liberala revolution.
De nya moderaterna ändrar ingenting som fungerar, är försiktiga med folks liv och inkluderar den offentliga sektorn i den sköra samhällsväv som är Sverige.

PR-trick och politiska rötter, alltså, och det ligger mycket i det. Men är det allt? Kanske ska man för en gångs skull ta partiordföranden på orden. Reinfeldt var ovanligt tydlig när han inledningstalade på partistämman i torsdags: ”Vi definierar oss inte efter ett annat politiskt parti utan utifrån den vardag som människor lever i och de samhällsproblem som är relevanta just nu.”
Om det på senare tid finns något ledtema i moderatordförandens lite outgrundliga retorik så är det just detta.
Hans parti ska tjäna allmänheten, inte stirra sig blind på någon ideologi och inte ange storslagna planer på ett bättre samhälle i framtiden.
Man kanske kan kalla denna hållning för konservativ, men det finns ett bättre ord: populism.

I Europa har populism traditionellt använts för att beskriva politik mot bättre vetande. Politiker som vädjar till folkliga vanföreställningar avfärdas som populister.
I det mindre elitistiska USA finns en annan och mer positiv innebörd. Populism är att stå för den breda majoritetens, folkets, intressen. Särintressen och ideologier uppfattas som hinder för allmänintresset. I slutet av 1800-talet var populisterna en mycket stark politisk kraft.
I Sverige finns rester av den amerikanske innebörden i vissa ord. Folkskolan, folkbildning och folkrörelser är typiska och beskriver företeelser som inkluderar alla.
Det svenska parti som stått begreppet närmast är socialdemokraterna som i sina bästa stunder verkligen varit ett parti för hela folket och inte endast för LO-medlemmar. I sin bok beskriver Göran Persson klokt socialdemokraternas unika styrka som just inkluderande: ”När majoriteten har segrat är det minoritetens intressen som måste beaktas”.
Olof Palme bröt mot detta mönster, ideologiserade för hårt, och förlorade därför två val i rad. Per Albin Hansson, Tage Erlander, Ingvar Carlsson och Göran Persson var mycket mer pragmatiska, gnetade med mycket konkreta reformer och var mycket mer framgångsrika.

Om man lyssnar på Reinfeldt är det i denna pragmatiska tradition han vill förankra sitt parti, inte i socialdemokraternas ideologi. Reinfeldt har nog också rätt i att det var denna strävan som gjorde att han vann valet. Han och hans parti gav intryck av att vara en sorts bättre gnetande gråsossar och det uppskattades.
Troligen är det också här som han ska söka förklaringen till opinionstappet.
Efter valet har regeringen varit mer radikal än man kunde förvänta sig. Ett flertal av ministrarna visade sig leva ganska cyniska rikemansliv som antydde att moderaterna var mer ett parti för Stureplansfolk än för vanligt folk. Om man ska definiera sig ”utifrån den vardag som människor lever i” är det en bra början att veta vad man talar om.
Utmaningen nu är att få retorik och praktik att gå ihop. Tanken är i vilket fall helt riktig. Sverige har äntligen fått två stora partier som inte tävlar om vem som har den mest grandiosa framtidsvisionen, utan om vem som har de bästa idéerna för skolan, miljön, jobben och vården.