Det har inte varit någon bra vår för Carl Bildt.
Först fick han löpa gatlopp i pressen för att han bluffat om omständigheter i sina tidigare affärsuppdrag.
Sedan gjorde han bort sig på sin blogg när han förlöjligade den svenska försvarsledningen.
Därefter vägrade storägare i Vostok Nafta att ge ansvarsfrihet åt den styrelse Bildt tidigare ingick i – vilket är näst intill unikt vad gäller svenska börsbolag. På senare år har det bara hänt i Skandia.
Och i går tvingades han rada upp nya halvlögner för att klara utfrågningen i konstitutionsutskottet.
Debatten om utrikesministerns affärer har varit viktig av tre skäl. För det första är det ett sundhetstecken att offentligheten reagerar när en person från ett mycket kontroversiellt oljeföretag får en central statsrådspost. Utrikesministerns tidigare uppdrag är inte att jämföra med Pehr G Gyllenhammars, vilket den moderate KU-ledamoten Per Bill aningslöst försökte med. Lundin Petroleum är ett företag med mycket dåligt rykte. Det är pestsmittat i USA och dess verksamhet i folkmordets Sudan har fått hård kritik från människorättsorganisationer.
Bildt skadade sin trovärdighet när han dyrt sålde sitt goda renommé till Lundin. Detta är en av förklaringarna till att han aldrig fått något nytt stort internationellt uppdrag efter Balkan.
Det är bra att moderaterna möter motstånd när de vill använda UD som en politisk rehabiliteringsanläggning. Svensk utrikespolitik är viktigare än så.
För det andra är det viktigt att Sverige slår vakt om sin integritet inför Rysslands återkomst som destruktiv makt i Europa. Det har regeringen Reinfeldt i allmänhet och Carl Bildt i synnerhet hittills inte klarat.
Gazprom är ett slags Sovjetunionen i kapitalistisk skepnad. Energijätten används för att tysta fria medier, knäcka politiska motståndare till Kreml och för att försvaga grannländer.
Hösten 2006 var alarmerande för utvecklingen i Ryssland. Denna höst tar den svenske utrikesministern emot 4,8 miljoner kronor av en av Gazproms största utländska ägare, Vostok Nafta, han håller ett utrikespolitiskt linjetal där Ryssland överhuvudtaget inte nämns, han hyllar den ryska energiindustrin på en presskonferens och avfärdar seriös kritik mot den rysk-tyska gasledningen som trams.
Inte ens Olof Palme kom i närheten av det svansviftande inför Moskva som Carl Bildt nu ger prov på. Det är därför väsentligt att oppositionen och särskilt socialdemokratin visar omvärlden att det finns ett annat Sverige.
För det tredje är det viktigt att centrala politiker inte kan halvljuga hur mycket som helst. Överdrifter, svartmålningar och försköningar hör det politiska livet till, men i sak och i frågor som rör den personliga hederligheten krävs en rimlig hållning till vad som är sant och falskt. Och vad gäller optionerna från Vostok Nafta har Bildt varit orimligt vag.
Det stämmer inte att optionsprogram är vanliga för styrelseledamöter. Det stämmer inte att 4,8 miljoner kronor är ett normalt styrelsearvode. Det stämmer inte att Vostok Nafta hanterade optionerna i enlighet med sina egna regler. Det stämmer inte att Vostok Naftas styrelse fattade beslut i oktober om att förlänga avtalet.
Och det stämmer inte att Vostok Nafta var juridiskt bundet av att ge honom optionerna, vilket Bildt häpnadsväckande nog hävdade i går.
Regeringen har inte klarat av att bringa klarhet, tvärtom. Det är medierna och oppositionen som har satt en gräns för vad som är anständigt. Det är bra att även Bildt fått känna på var den går. Hans maktarrogans och märkliga förhållande till sanningen har skadat Alliansens legitimitet som hederlig.
Amerikansk politik anklagas ofta för att korrumperas av oljeintressen. Bildt är det första svenska exemplet på samma sak. Hans tidigare affärsuppdrag sätter fula spår i den förda politiken och den trovärdighet han sålt kan på goda grunder ifrågasättas.
I USA hade han troligen inte klarat sig. Det bör han inte göra i Sverige heller.
