- Vi ser Bildts internationella engagemang som en stor tillgång för svensk politik, sa den moderate KU-ledamoten Per Bill när han i torsdags förklarade varför den borgerliga majoriteten inte ville pricka utrikesministern.
Ingen hade väntat sig en prick, därtill är KU alltför politiserat. Men utebliven kritik är en sak. Hyllningar en annan. Per Bill hade inte behövt säga någonting annat än att han inte hittat något formellt regelbrott. Nu gav han i stället undfallenheten ett flinande ansikte. Det var inte vackert att se.
Bildts internationella storhet är betydligt överdriven. Sanningen om varför han aldrig gjorde karriär efter Bosnien återstår att skriva, men faktum är att han inte fick något riktigt jobb.
Göran Persson beskylldes länge för att blockera hans karriär, men det verkar inte stämma. Troligare är att Bildt ansågs alltför serbvänlig i Natokretsar och att Clintonadministrationen svartlistade hans namn. I amerikanernas ögon gjorde han bort sig. När Richard Hoolbroke, USA:s Balkanman, skrev sin ”To end a war” nämndes Bildt inte med ett enda ord.
I brist på kvalitet samlade Bildt på sig en ansenlig mängd uppdrag, 86 stycken enligt Ekots genomgång, de flesta i korpdivisionen, några få i snäppet under toppklass. Han fick flyga förstaklass och bo på hotell och prata geopolitik men inte så mycket mer.
Det tunga ”internationella engagemanget”, åtminstone ekonomiskt, som Per Bill lovordar, var inom Lundingruppen där Bildt var styrelseledamot. Enligt företaget var han ”dörröppnare”, en viktig funktion för ett företag som gjort till sin specialitet att göra oljeaffärer i politiskt känsliga länder, däribland Sudan.
Lundin har fått hård kritik för sina affärsmetoder. Internationella hjälporganisationer beskyller företaget för att smörja folkmordet i Sudan med pengar. Frågan blir alltmer brännhet. En bred rörelse i USA, däribland universitet som Harvard och Stanford, uppmanar sedan i höstas till total aktiebojkott mot bolag som samarbetar med regimen i Khartoum. Nyligen gjorde president Bush samma sak.
Lundingruppens andra uppdrag till Bildt var som styrelseledamot i Vostok Nafta, ett holdingbolag som investerar i ryska energiaktier, främst det statskontrollerade Gazprom där Vostok Nafta är största utländska ägare.
Men Gazprom är inte bara ett företag, utan framför allt ett maktverktyg för Moskva.
Gazprom köper upp obekväma tidningar, radio- och tv-stationer och byter ut redaktionsledningarna mot Putinlakejer. Gazprom plundrar politiska motståndare på deras tillgångar och stänger gasleveranser till grannländer som vill hålla fria demokratiska val.
Världen är inte svart eller vit och näringslivet är ingen välgörenhet, men på vad sätt Per Bill ser detta engagemang som en tillgång i svensk politik är faktiskt svårt att förstå. Nackdelarna är däremot lätta att se. I just de två internationella kriser som i dag dominerar agendan – utvecklingen i Sudan och Ryssland – står Sverige bakbundet.
Sverige har en utrikesminister som har personliga skäl att förhindra att Sudans regering och dess ministrar utpekas som skyldiga till folkmord. Han har ju själv gjort affärer med dem och därtill hyllat oljeindustrins närvaro i landet.
Sverige har en utrikesminister som personligen deltagit i finansieringen av Gazprom och som under denna tid inte visade några betänkligheter för gasjättens politiska roll. Det gör han inte heller i dag. Bildts Rysslandspolitik präglas av tystnad eller förståelse, framför allt för affärsintressen.
Man ska inte räkna med att riksdagsledamöter ur regeringsunderlaget står upp mot statsråd, men lite mer ryggrad hade varit bra, inte minst för bilden av moderaterna. De ”Nya moderaterna” var ju ett slags kontrakt med väljarna om att den gamla cyniska och amoraliska bolagshögern var borta. Med Bildt är den tillbaka i regeringen och med Bill i riksdagen. Inte undra på att Alliansens vänsterväljare tänker rösta rött nästa gång.
