Han har invigt ”Centrum för Mellanösternstudier” vid Lunds universitet, hållit studentafton i Akademiska föreningens Lilla sal och gett en längre intervju om palestiniernas rättigheter till Aktuellt där han tituleras ”Hans kungliga höghet prins Hassan bin Talal av det hashemitiska kungariket Jordanien”.
Överallt tycks han möta grundmurad respekt. ”Prinsen som reser i fred”, var Aktuellts rubrik. ”En av områdets mest respekterade ledare”, skrev Sydsvenskan i ett typiskt epitet.

Prins Hassan är en hyggligt progressiv man. Han är engagerad i kampen mot kärnvapen, för mänskliga rättigheter och för dialog mellan den muslimska och västerländska världen. Vid invigningen av Centrum för Mellanösternstudier talade han om nödvändigheten av att se bortom stereotyperna, och det har han ju rätt i.
Men prins Hassan är också representant för ett politiskt system.
Han är en av de mäktigaste politiska ledarna i Jordanien, var landets kronprins mellan 1965 och 1999 och fungerar ofta som språkrör för kungafamiljen. Jordanien är en mycket stereotypisk arabdiktatur. Kungen är överbefälhavare, utnämner regeringschef, godkänner alla ministrar och tillsätter representanterna i överhuset. Det förekommer allmänna val men de har liten eller ingen påverkan på den yttersta makten. Demonstrationsfrihet saknas och pressfriheten är mycket begränsad.
Rättsstaten är ett skämt, styrd av vänskapskorruption och klantänkande. De ganska vanliga hedersmorden på kvinnor, mellan 25 och 30 om året, ger till exempel ett straff på några månader.

Prins Hassan är också en av många arabiska ledare som utövar ett grovt förtryck av palestinska flyktingar. När man talar om palestiniernas rättigheter brukar man tala om situationen på de ockuperade områdena, men nästan lika många palestinier finns i omgivande arabländer och där präglas situationen knappast av någon arabisk solidaritet.
I Hassans kungadöme har den största gruppen palestinier visserligen blivit medborgare, men många bor fortfarande i läger och de diskrimineras socialt och politiskt. De 120 000 personer som kom från Gaza efter sexdagarskriget – 40 år sedan nu på tisdag – står fortfarande utanför alla medborgerliga och sociala rättigheter, liksom barn som föds av kvinnor från den gruppen.
Jordanien är långt ifrån värst bland arabländerna. Libanon, som nu genomför en ”israelisk” kollektiv bestraffning av ett palestinskt flyktingläger utanför Tripoli, har Nürnbergliknande lagar för de 390 000 palestinier som härstammar från den grupp som kom 1948 och därefter. De får inte bli medborgare, de har inga som helst sociala rättigheter och har ingen tillgång till libanesisk sjukvård och skolgång.
De är förbjudna att arbeta inom 70 listade professioner och de får inte äga fast egendom, vilket även inkluderar egna hem.
I Syrien får de 417 000 palestinierna inte bli medborgare, men har bättre tillgång till vård och skola. I gulfstaterna har palestinierna inga rättigheter.

Jag brukar vara skeptisk till teorier som förklarar eller ursäktar terrorism med sociala förhållanden som fattigdom och diskriminering, särskilt när terroristerna kommer från småborgerlig medelklass i Leeds, har barn och lärarjobb men ändå spränger tunnelbaneresenärer. För att inte tala om saudiska rikemansbarn.
Men vad gäller palestinier kan jag utan tvekan acceptera sociala förklaringar. De är utsatta för ett snart 60-årigt övergrepp som inte tycks ha något slut. Det behövs inga nazistliknande läror från al Qaida för att ta till vapen om man är den tredje generationen som föds i ett hopplöst flyktingläger utan framtid.
Det gäller på Västbanken och på Gaza, där kritiken mot ockupanten är och ska vara hård, men det gäller också i länder som Libanon där palestinierna tvingas leva i ett evigt undantagstillstånd.

Integreringen av de palestinska flyktingarna blockeras av två skäl. Dels vill Libanon inte ändra den känsliga befolkningsbalansen mellan kristna och muslimer, dels vill de palestinska ledarna inte ge upp hoppet om att återvända, en ståndpunkt som har brett stöd på den berömda ”arabiska gatan”. Där betraktas de 4,1 miljoner palestinska flyktingarna som en äntringsstyrka som ska driva judarna ut i havet när timmen är slagen. De är inte en del av det egna samhället utan en del av det framtida Palestina och ska så förbli, hur avlägset ett framtida Palestina än är.
Att ge palestinier medborgarskap i arabländerna anses också vara en eftergift åt den israeliska etniska rensningen 1948 och åt de delar av den politiska högern som drömmer om ett Storisrael.
Men den palestinska flyktingkatastrofen blir inte mindre av att de marginaliseras i sina nuvarande hemländer. Faktum är att palestinier på Gaza och Västbanken hade större rättigheter i Israel fram till intifadan än vad palestinierna i Libanon har. Den internationella acceptansen för denna politik är destruktiv. Anta att Sverige hade gjort likadant – samlat flyktinginvandrare i läger, gett dem yrkesförbud och stängt skolor och sjukhus för barn och barnbarn och barnbarnsbarn – och vi hade förhoppningsvis stått vid FN:s skampåle.

Den israeliska statsledningen har ett stort ansvar för palestiniernas tragedi, men det har även de arabiska. Dramat vid flyktinglägret Nahr el-Barid i norra Libanon, som Expressens Kassem Hadamé rapporterat om, är inte bara ett resultat av ett storpolitiskt cyniskt spel, utan också av ett medvetet integrationspolitiskt haveri.
Den frågan måste lösas, med eller utan en palestinsk stat. Det är ett slöseri på liv och tid som inte har någon annan mening än att hålla stridsviljan på topp.
Eller som prins Hassan sa utan att för ett ögonblick låtsas om sitt eget ansvar när han av Aktuellt fick frågan om vad som driver honom: ”Barnens framtid är ett arv som vi hanterar illa i dag, med misshushållning, korruption, dåligt styre, och jag ser på dessa ungdomar och tänker, när allt kommer omkring bad de inte om att bli födda.”
Om detta borde han tala med sin brorson kung Abdullah och sina maktbröder i andra arabländer. De har makt att göra något för en mycket stor del av de palestinska flyktingarna, om de nu skulle vilja.