Vid den här tiden förra året viftade Fredrik Reinfeldt bort frågor om opinionsläget med tusenlappen som skulle komma i januarilönen. Visst var hösten jobbig med ministerskandaler och radikala budgetpropositioner men nu skulle skördetiden komma och de besvikna väljarna strömma tillbaka i takt med de nya jobben.
2007 hände allt det där. Den extra tusenlappen kom, eller om det nu var en femhundring. Fastighetsskatten avskaffades. De nya jobben anmälde sig i hundratusental.
Men väljarna kom inte tillbaka. Tvärtom fortsatte procentenhet efter procentenhet att försvinna i opinionsmätningarna och statsvetarna började tala om att ingen regering någonsin har hämtat upp ett så kraftigt underläge.

Förklaringarna till det historiska opinionsraset har staplats på varandra. Skandalparaden Borelius, Stegö-Chilo, Bildt, Odenberg och Schenström tyder på dålig regeringsduglighet. Ordförandebytet inom s gör att anti-Perssonväljare vänder hem. Fyrpartiregeringens täta skott mellan partierna gör att Alliansväljare vänder bort. De dramatiska förändringarna av trygghetssystemen skrämmer.
Problemet med dessa analyser är att de är spelorienterade, det vill säga att de utgår från att politik främst är ett strategispel.
Så är det till viss del, men politik är också värderingar och idéer om ett bättre samhälle, särskilt inom socialdemokratin. En orsak som alltför sällan diskuteras är om regeringens plånbokspolitik – en tusenlapp i månaden, eller om det nu var en femhundring, vilket lättsinne! – faktiskt inte har stöd i väljarkårens värderingar.
Det gör ju politisk skillnad hos vem den där tusenlappen, eller om det var en femhundring, hamnar.

Borgerligheten har i decennier beskyllt socialdemokraterna för röstköp. Mer pengar till fattiga, sjuka och arbetslösa ger röster som ger mer makt till mer pengar till röstköp och så vidare in i den svenska enpartistaten.
Vad borgerligheten med säkerhet därmed har underskattat är att idén om social jämlikhet är en stark drivkraft, både för det socialdemokratiska partiet och för dess väljare. När s-ledare inför valen har lovat höjda barnbidrag, bostadstillägg, återställd
a-kassa och tandvårdsreformer har man naturligtvis känt igen sig i termer av kronor och ören men också i idén om jämlikhet.
Den som för tillfället har låga eller inga inkomster ska inte ha det så mycket sämre än vi andra. För vi vet att fabriken kan lägga ner när som helst.
Utifrån den principen har stora delar av Sverige byggts och det är i den verklighet vi lever med gratis skola, utbildning, vård och stora, breda trygghetssystem.

De Nya moderaterna gick till val på att vara nästan-sossar, eller i alla fall bättre förvaltare av socialdemokraternas välfärdsstat än socialdemokraterna själva. I många väljares ögon betydde nog det att borgerligheten inte skulle attackera jämlikhetens mer praktiska system. Men det gjorde man, och det betraktas i sig som ett svek.
Därtill fungerar inte regeringens kompensationsstrategi, en tusenlapp mer i månaden, eller om det nu var en femhundring, eftersom den ytterligare ökar ojämlikheten mellan dem som har jobb och dem som för tillfället inte har det. Och det sticker i ögonen, för vi vet att fabriken kan läggas ner när som helst.
Sett på detta sätt beror regeringens opinionsproblem inte på förändringsmotstånd eller skandaler utan på att man stött på det ideologiska fundament som ibland kallas socialdemokrati, ibland för jämlikhet. Och det rår man inte på
med en tusenlapp mer i månaden, eller om det nu var en femhundring.

Så vad ska regeringen göra? Ösa pengar över vård, skola, omsorg, sa finansministern i en DN-intervju i torsdags. Men det räcker nog inte. Mitt tips är att De Nya moderaterna i god tid före nästa val lanserar en rad symboliska återställare, främst vad gäller nivå och regler för a-kassan. Schlingman kommer att kalla det för en ”osentimental revidering av vår politik” och Reinfeldt för ”min syn på modernt ledarskap”.
Vi i det kommenterande Sverige kommer säkert att sura och riksbanken kanske höjer någon prognos. Men Sahlin kommer att få bekymmer och håna regeringen för att den har mage att gå i opposition mot sig själv. Just det.