Anta att en nynazistisk organisation med bas i Vitryssland spränger det svenska slottet och riksdagen i luften.
Kvar finns bara ruiner och lämningar efter 3 000 döda. Via ett fax till TT meddelas att dådet är inledningen på den vita rasens reningsbad och på Europas återvändande till Tredje rikets kamp för den enda sanningen.
Sverige utpekas av gärningsmännen som en symbol för det mångkulturella hyckleriet, för EU:s och FN:s överhöghet och för demokratins fördumning.
Vitrysslands diktator meddelar att han motsätter sig alla aktioner för att straffa nynazisterna på hans territorium, att attentatet mot Sverige är berättigat och han manar till fler aktioner för att stoppa västimperialismens marsch österut.
Samtidigt kommer fler underrättelserapporter om att Ukrainas starke man, känd för att i tio år ha vägrat underkasta sig FN:s avväpningsprogram för massförstörelsevapen, nu ökar stödet till de slaviska extremisternas terrordåd i Baltikum och på Balkan och också uppmanar till det slutgiltiga kriget mot demokratiernas imperialism.
Vad hade den svenska regeringen gjort då? Hade man startat studiecirklar för att allmänbilda allmänheten om den sociala nöden i öst och om varför unga män blir nazister? Hade man dragit tillbaka det politiska och militära stödet till de baltiska staterna? Hade man tagit hem trupperna från Balkan? Hade man lämnat EU och dämpat profilen i FN för att slippa fler attentat? Hade man totalt gett upp spridningen av demokratin i Östeuropa?
Eller hade den svenska regeringen begärt FN-mandat om att få försvara sig, bildat en koalition med villiga Nato- och EU-länder som satsat alla sina militära styrkor på att driva bort regimerna från Vitryssland och Ukraina, inlett en ockupation syftande till demokratisering av de båda länderna och utlyst en total reformering av hela östblocket?
Om man ska tro huvudströmningarna i den nuvarande svenska opinionen hade regeringen fått brett folkligt stöd om den vänt andra kinden till. Det är nämligen så man anser att USA borde ha handlat efter attacken den 11 september 2001.
Majoriteten amerikaner tyckte annorlunda, och förhoppningsvis hade svenskarna vänt 180 grader om de verkligen blivit utsatta för något liknande av en liknande fiende.
Men det är häpnadsväckande få som på allvar satt sig in i vad den islamistiska terrorismen egentligen innebär och vilka värden den utmanar. Den slentrianmässiga och slarviga pacifismen dominerar stort.
En svensk som tydligt bryter det mönstret är Per Ahlmark, som nyss utkommit med den hittills viktigaste svenska boken om Irakkriget: "Det är demokratin, dumbom!"
Här finns de centrala argumenten för varför det blev nödvändigt för USA att anfalla Saddams regim, varför det fanns anledning att tro att han verkligen hade massförstörelsevapen och varför de ännu uteblivna fynden inte gör så stor skillnad i sak.
Ahlmark förklarar också uppriktigt varför han personligen överdrev det akuta hotet från Saddam och gör ett slags rättelse.
Men det mest förtjänstfulla är att Ahlmark, i 30 år kolumnist i Expressen, nu i DN, är en av de få svenskar som på allvar samlat kunskap om Saddamregimen och om den islamistiska terrorismens orsaker.
Hans perspektiv är kristallklart: Demokratin har under 1900-talet utmanats av två lika dödliga som framgångsrika ideologier, nazismen och kommunismen. En tredje kvarstår, islamistisk extremism, påtagligt influerad av nazismen.
De tre förenas av hat mot judar och Amerika, av förakt för frihet och demokrati och av skräckvälden så snart idéerna har blivit praktik.
De tre ismerna har också bemötts med flathet och förståelse, särskilt i Europa, och män som Chamberlain och Annan som gått massmördarna till mötes har hyllats som fredens apostlar.
Ahlmark skriver in sig i motståndets historia, i Tingstens, Vilhelm Mobergs och Eyvind Johnsons, i Churchills och Bushs. Han skriver om demokratiernas plikt att försvara sina värden när de hotas och om det ständigt återkommande sveket när västvärlden inbillar sig att andra regioner inte är "mogna" för demokrati och frihet.
I slutkapitlet är han ovanligt personlig och redovisar en känsla av ensamhet och främlingskap i Sverige.
I detta tror jag att han kommer att få fel.
Ahlmark är ett starkt namn i den unga borgerliga generationen, och debatten om Irakkriget har öppnat en klyfta där hans perspektiv faktiskt dominerar den ena sidan.
Den sakta men säkra internationaliseringen av svensk politik och debatt ger honom gott sällskap. Sverige är, till skillnad från i kriget mot nazismen och kommunismen, inte längre neutralt i kampen mellan civilisation och barbari. Och till och med långt in i socialdemokratin ekar längtan efter tydlig hemkänsla i väst. Ahlmark vinner sin tid.
