Det är nu bara en vecka kvar tills Sverige tar över som ordförande för EU. I praktiken har Sverige redan burit ledartröjan en tid på grund av det havererade tjeckiska ordförandeskapet. En centralt placerad källa beskriver arbetsfördelningen mellan Sverige och Tjeckien som 80- 20 (procent).
Med tanke på de enorma utmaningar som väntar är det bra att regeringen har hunnit bli varm i kläderna: Ett nytt klimatavtal ska föras i hamn i Köpenhamn i december. Den ekonomiska krisen ska motas tillbaka utan att unionen förfaller till gammaldags protektionism. EU:s institutionella limbo måste avhjälpas. En ny EU-kommission ska utses och Irland ska folkomrösta på nytt om Lissabonfördraget. Om irländarna säger ja denna gång är det Sverige som leda arbetet med att vaska fram en EU-president och en "EU-utrikesminister".
Det finns ännu mer på den svenska "att göra-listan": en särskild Östersjöstrategi ska tas fram, det så kallade Stockholmsprogrammet på det rättsliga området ska genomföras och så vidare.
Men detta räcker inte, om man ska tro oppositionen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet radar de rödgröna upp frågor som Reinfeldt borde driva och främst av dessa tycks vara att slå vakt om de svenska kollektivavtalen. Man tar sig för pannan.
Det vore inte bara vettlöst i sak att försöka riva upp det så kallade utstationeringsdirektivet. Sverige bör tvärtom stå upp för den fria rörligheten inom EU mot alla krav på ökad protektionism.
Det är dessutom en absurd tanke att Sverige skulle använda EU-ordförandeskapet till att driva specifikt svenska intressen. Tänk om andra länder skulle uppträda på samma sätt när de höll i ordförandeklubban? Ett Grekland som äskar mer stöd till sina tobaksodlingar, ett Frankrike som vill införa kravmärkning på ostar och så vidare?
Andra krav på de rödgrönas lista ter sig lika verklighetsfrämmande. Sverige borde försöka torpedera den rysk-tyska gasledningen i Östersjön. Det må vara en tilltalande tanke, men på vilken legal grund, och med vilket politiskt stöd, skulle Sverige driva den linjen?
De rödgröna underkänner dessutom fullständigt regeringens ambitioner på klimatområdet. I en drömvärld kanske man kan tycka att Reinfeldt har satt ribban för lågt inför toppmötet i Köpenhamn, men i den verkliga världen får vi vara glada om han lyckas få med sig EU-länderna på de stolta åtaganden som redan har gjorts. Bara det vore en stor bedrift.
Att oppositionen har så lite av substans att komma med är ett gott betyg åt regeringens priolista. Erfarenheten visar dock att det ofta är det oväntade som präglar ett ordförandeskap. Hur Sverige kommer att klara den utmaningen vet vi ännu inte.
Vi har en synnerligen kompetent kvartett i ledningen för det svenska ordförandeskapet - Fredrik Reinfeldt, Cecilia Malmström, Anders Borg och Carl Bildt. Men om de också har förmågan att leda EU och att hantera akuta kriser kan bara tiden utvisa.
