Det har varit nypremiär för Robinson, tv-programmet som gjorde Sverige till ett öppnare samhälle.
Efter premiärprogrammet den 13 september 1997 kacklade förståsigpåarna om fascist-tv, nöjeschefen på SVT tvingas bort och vd Sam Nilsson beordrade en "snällare" redigering av programmet.
Det Sam Nilsson betraktade som snällt, skulle vi i dag kalla förfalskning.
För när den tropiska tv-stormen så småningom hade bedarrat, fick vi äntligen - efter decennier av tillrättalagda studio-såpor med stereotypa rollfördelningar (onda varuhus- och rederidirektörer mot hyvens prickar i chark och maskinrum) - se människor som faktiskt var människor.
Det vill säga ungefär lika småsinta, intrigerande, egoistiska, bräckliga, lata och småkorkade som vi själva.
Vuxna karlar med jobb och utbildning bråkade om en yxa. Familjeförsörjare slogs med varandra om en påse smågodis och en flaska öl. Machomän grät efter sina barn. Svältande kvinnor plockade hellre bikinilinjen än kokosnötter.
I det skoningslösa solljuset kunde inte ens politikerna mörka att de är som människor är mest.
Jochen Schützdeller, till vardags partiarbetare för feministiska Miljöpartiet, hann knappt kliva i land förrän han började objektifiera sina kvinnliga lagkamrater. Ja, den ryckande baguetten, ni minns.
Och den socialdemokratiska riksdagswannaben Jan Emanuel Johansson höll en moralpredikan framför kamerorna om det förkastliga i att skada och döda djur, för att strax därefter smörja kråset på den nygrillade varanödla som han förstås lät någon annan hugga huvudet av.
Han vann ändå, både det årets Robinson och riksdagsplatsen. Eller kanske just därför.
I kamerornas och hungerns långvariga sällskap kunde ingen längre upprätthålla de fulländade fasader vi så gärna visar upp för vår omgivning. Fönster och dörrar ställdes på vid gavel.
Och alltsedan Robinsonpremiären har denna öppenhet blivit norm och spritt sig långt utanför tv-rutan.
Numera nöjer sig till exempel inte nyhetskonsumenterna med journalistkårens färdigmålade verklighetsbilder. Vi förväntar oss att också kunna ta del av hur de kom till. Att få se de oklippta intervjuerna på webben. Att ta del av länkar till källmaterial. Att höra rösterna som inte kom med. Och - att medierna ska våga visa att också de begår fel och dumheter.
Samma krav på transparens och ärlighet gäller i allt högre grad också i näringslivet. Annars flyr kunderna, som när SEB försökte kalla en lönehöjning för löne-sänkning.
Och hade Robinsonetiken tillämpats i finanssektorn hade vi kanske sluppit århundradets kris - just bristen på öppenhet har gjort det möjligt för finansmarknadens aktörer att sälja usla lån i eleganta förpackningar.
Men längst av alla har Robinsontittarna själva gått.
Hundratusentals svenska Facebookmedlemmar fluktar regelbundet på varandras så kallade liv. Tiotusentals delar med sig av sin vardag på makro- och mikrobloggar.
Där ser man att de flesta tänker, lever och ser ut ungefär som en själv. De säger och tänker korkade saker. De tjafsar om småsaker. De latar sig när de borde jobba. De käkar alldeles för mycket smågodis och dricker för mycket öl. De läser också dåliga böcker och ser alldeles för många sopiga dokusåpor.
De är helt enkelt också riktiga människor, som inte alltid är som de borde vara och inte alltid gör vad de borde göra. Just den typ av människa som riktig fascist-tv mer än gärna hade redigerat bort.
