Vi kör längs vattnet i Semestersverige.
Det är snart ett decennium jag åkte här senast, och något har hänt.
Då såg sommarstugeområdet ut just som en plats för semester. Halvmurkna möbelgrupper med nötta dynor av okänt ursprung. Hastigt uppklippta uteplatser på annars långhåriga tomter. Solblekta plastbaljor på vingliga utediskbänkar. Kantstötta kaffekoppar på förstutrappen och tjock-tv utan fjärrkontroll.
En plats att bara vara. Omgiven av det som råkade finnas till hands.
Nu ser jag inglasade södergavlar, nymålade staket och dubbla träaltaner. Kottarna och ormbunkarna ligger i komposten, för i trädgården står numera klarlackade ekmöblemang på en utrullad blandning av engelskt rajgräs och rödsvingel, och på den nymurade förstutrappen av specialbeställd Ölandssten ligger senaste numret av "Elle Interiör":
SNYGGASTE UTEDUSCHEN!
Själv har jag just läst frilansskribenten Josefin Oleviks reportagebok "Campingland, en journalistisk rundresa i en helt annan semesterkultur."
För husvagn- och husbilsvärlden håller fortfarande stånd mot vad vi bevittnar när vi sniglar fram längs sommarhusen vid strandkanten: slutet för semestern som fristad från livets vanliga krav och konventioner.
"Ingen vila i villan i sommar" skriver tidningen "Vi i Villa" i ett pressmeddelande, och berättar att nästan sju av tio svenska husägare tänker tillbringa "ledigheten" tillsammans med målarbyttor, spackelspadar och elektriska häcksaxar.
Och denna estetiska ängslighet stuvar många semestersvenskar in i takboxen och tar med till sommarnöjet.
Det gör inte de husvagnsägare Josefin Olevik träffar på sin storögda expedition i Campingland. Nog för att en och annan piffar med blomsterarrangemang i förtältet, men på det stora hela är den dominerande aktiviteten att göra så lite som möjligt. Eller som husvagnsveteranen Margareta på Tylösands camping säger:
- Det finns liksom inget att göra här och det är väl det man söker.
Ett uttalande som förstås ter sig exotiskt för en frilansjournalist från särskildhetskultens Mecka, Södermalm i Stockholm, marinerad i den självmotsägande idén om aktiv semester med upplevelser från morgon till kväll.
På Tylösands camping är varje dag likadan, och både grannarna och plastmöblerna är desamma som i fjol och förfjol. Valfriheten begränsar sig till om man till middag ska grilla eller grilla.
Frågan är hur länge campingkulturen lyckas försvara sig mot vad etnologen Orvar Löfgren i Oleviks bok kallar den "akademiska grejen" om semestern som äventyr? Kommer landets campare om ytterligare några år ha dragits in i sommarhusägarnas grannfejd om kulturellt kapital? Förmodligen.
I takt med skenande sommarhuspriserna blir mobilt boende ett alltmer attraktivt alternativ också för den medvetna medelklass, dagens förtält domineras av arbetarklass och lågutbildade, som liksom Josefin Olevik hittills förknippat camping med identiska träningsoveraller och minigolf.
Och husvagnstillverkarna gör sitt bästa för att tilltala denna nya målgrupp. Tiden då soffkuddar och gardiner levererades i valfri blå färg är förbi, och marknadsledaren Polar lockar med åtta olika tygkollektioner som "bidrar med de där viktiga accenterna som ger din individuella prägel på helheten".
Vi svänger upp mot stora vägen och bestämmer oss: den där husbilsresan vi funderat på måste bli av nästa sommar. Sen kan det vara försent. Semestern är slut.
