ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Peter Wennblad: Övervaka mig mera

ANNONS:
"Kameraövervakning inkräktar på den personliga integriteten." Äh, lägg av. Ge mig mer och fler kameror. Överallt. Nu.
Det finns massor av praktiska skäl för det. Londons tiotusentals digitala ögon har varit ovärderlig hjälp i jakten på terrorister. Utan varuhuset NK:s nyfikna lins hade Anna Lindhs mördare sannolikt snart gett sig ut på en ny shoppingrunda. Med hjälp av kameran kan man skilja ut rötäggen ur en bråkig fotbollsklack i stället för att kasta ut hela högen. Men. Det är inte den praktiska nyttan som är saken. Utan själva begreppet integritet. För vad betyder "personlig integritet", egentligen? Vilka är dessa kränksjuka krakar vars självkänsla går av på mitten av en kameralins på tunnelbanan? Kom igen. Det är snarare kittlande än kränkande att vara övervakad. Tanken på att det någonstans i en väktarhytt sitter någon och gluttar på en, kanske ägnar en tyst tanke åt passformen på mina jeans eller fnissar när jag petar mig i näsan. Sånt är ju skoj. Det är kul att bli kränkt. Att sen politiker har en förkärlek för integritet så fort en taxichaufför vill smälla upp en kamera i baksätet, tja, det är svårt att veta vilka märkliga vanor riksdagsmän har i bilbaksäten. Men de flesta av oss brukar sitta där och...åka. Om det inte vore så trist att sitta och glo på en ledarskribent i ett baksäte hade de gärna fått sända mina taxiresor live i TV4. Men framför allt handlar det om att övervakning helt enkelt är en del av livet för oss som föddes efter färgteven. Överallt, hela tiden. Japanska turister som filmar på stan, man råkar passera, och hoppsan, där hamnade man visst i en videohylla i Osaka. Kompisen som sms:ar och frågar om man hade kul på krogen, det såg i alla fall ut så på de där mingelbilderna som ligger på nätet till allmän beskådan. Bloggkollegor som ogenerat serverar lunchpratet till den läsande offentligheten. För många är det till och med eftersträvansvärt att hamna i den anonyma massans blickfång. För dokusåpadeltagarna, förstås. Men också för de tusentals unga tjejer och killar som ber om att få sitt utseende betygsatt på snyggast.se. Eller de om fläker ut liv, och ibland underliv, på chattar, bloggar, gästböcker och communities. Att delta i digitala kommunikationen innebär per definition att vara betraktad. Att kunna ta kort med sin kameramobil innebär också att kunna bli fotograferad, och spridd vidare, av andra. Att ta del av innehållet i andras datorer på fildelningsnätverken betyder oftast att du också måste dela med dig av din egen digitala vardag. I samma ögonblick som du loggar in på msn för att se vem som är online avslöjar du också för miljoner andra användare var du befinner dig och ägnar dig åt. Detta är vare sig skrämmande eller kränkande. Det bara är så. Är det någon känsla som ligger på lut är det exhibitionistens upphetsning över att vara smygtittad på. När halva världen vet vilka tarvligheter som finns i ens egen dator, i ens eget hem - ja, då är det svårt att känna sig kränkt över att poliser som utreder ett terrorbrott eventuellt ser att jag samma dag satt på en busshållplats och gnagde på ett grönt äpple. Så - upp med dem bara. Filma oss. På gatan. I tunnelbanan. På krogen. Där hemma sköter vi det själva med egna webbkameror. Integriteten är död och vi vinkar till publiken.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Lyssna
ANNONS:
ANNONS:
Fler mest lästa ledare
ANNONS:
MITT EXPRESSEN - FÖR INLOGGADE
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: