Brevskrivarna kunde berätta att coachmetodiken i praktiken många gånger är just så fluffig som den framstår i teorin. Och om den förnedrande känslan av att sitta och "hitta sin potential" när de verkliga problemen hittas långt utanför en själv - i nattsvart konjunktur eller att det helt enkelt är för dyrt att anställa.
En och annan kunde också avslöja vad som får stå åt sidan när regeringen prioriterar pysselsättning.
Som P-O Carlsson, före detta fysiker vid Uppsala universitet, som under tio år var projektledare för en ettårig påbyggnadsutbildning för framför allt invandrade ingenjörer.
Ja, ni vet de där som när de kommer till Sverige får använda sin datalogiska kompetens till att trycka igång taxametrar eller knappa in en kebabrulle i kassaapparaten.
P-O:s upplägg var enkelt. Han ringde regelbundet runt till företag i tele- och datakommunikationsbranschen för att höra vilken kompetens de saknade eller hade svårt att hitta. Utifrån detta utformades sedan, med hjälp av lärare från Stockholms universitet, Chalmers i Göteborg och direkt från industrin, utbildningsprogram för att förse företagen med just denna akademiska spetskompetens.
200 ingenjörer fick fasta jobb tack vare utbildningen i Uppsala, på stora företag som Ericsson, Nokia, Volvo och ABB. 200 - eller mer än 90 procent av de som deltog.
Arbetsförmedlingen betalade utbildningen, som var gratis för dem som gick den.
Det gör arbetsförmedlingen inte längre. Den har dragit in finansieringen med hänvisning till "prioriteringar inom sina egna ramar". Och eftersom arbetsförmedlingen har ensamrätt på att anvisa arbetslösa till aktiviteter, ligger utbildningen numera vilande.

Men eftersom det fortfarande finns politiska aktörer som prioriterar verkliga resultat framför utanpåverk, har protesterna inte låtit vänta på sig.
I februari gick en bred allians av företrädare från Svenskt näringsliv, TCO, Metall, akademien och industrin ut i Svenska Dagbladet och frågade sig, och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, varför arbetsförmedlingen tillåts lägga ner en utbildning som till skillnad från det mesta annat myndigheten pysslar med faktiskt leder till riktiga och varaktiga jobb.
Något svar från ministern fick de inte i tidningen. Men däremot från två höga chefer inom arbetsförmedlingen, som menade att "arbetsmarknadsutbildning inte kan innebära längre utbildning på högskolenivå".
Men utbildning på dagisnivå kan det däremot innebära, eftersom man gladeligen sprätter tre och en halv miljarder kronor på att lära arbetslösa att skriva meritförteckning och ha ett glatt humör.

I förra veckan, efter upprepade påtryckningar, fick dock till slut den breda arbetsmarknadsalliansen svar från Sven Otto Littorin. I ett brev skriver han att "det inte är en ministers uppgift att bedöma vilka arbetsmarknadsutbildningar som ska upphandlas. Det är Arbetsförmedlingen som avgör hur medlen som disponeras ska användas utifrån myndighetens uppdrag."
Det uppdraget är ju numera, om man får tro den coachningsföretags-vd som jag citerade i förra krönikan, att lära ut "att allt här på jorden är energi och man kan använda det för att nå sina mål och visioner".
Och P-O Carlsson, projektledaren för den framgångsrika utbildningen i Uppsala? Han är numera arbetslös.