Söndagen 15 mars var de numera ökända pensionspengarna till AMF:s förre vd Christer Elmehagen fortfarande en okänd historia.
Styrelseordföranden Göran Tunhammar och ledamoten Wanja Lundby-Wedin var i stället inbjudna till SVT-programmet Agenda för att kommentera att AMF:s ledning fått bonus, trots att företaget sänkt utbetalningarna till sina sparare.
Detta motsägelsefulla beteende från AMF:s sida kan man säga mycket om. Ett etiskt och kommunikativt klavertramp, javisst, men samtidigt varken regelvidrigt eller olagligt.
Men redaktionen på public service-tv hade bestämt sig. I studion ställde programledaren Karin Hübinette upp de två slaktfåren mot en storbildsskärm med rubriken "Bonusskandalen på AMF". Samma ordval gjordes tidigare samma kväll av kollegorna på Aktuellt.
Göran Tunhammar försökte försynt protestera mot skandalrubriken. Han blev snabbt avsnoppad av Hübinette, som inte ville bli störd i sin på förhand bestämda offer- och förövardramaturgi.
Så här tre veckor senare vet vi det Karin Hübinette inte hade en aning om, nämligen att AMF hade långt mer illaluktande lik i lasten.
Men 15 mars fanns ingen AMF-skandal. Det fanns bara en mediemakt som ville ha en skandal, och gjorde sitt bästa för att piska upp stämningen.
Det lyckades man med. Utan det mediala förarbetet hade knappast det som komma skulle - Elmehagens pension och turerna kring den - ha orsakat fritt fall för Wanja Lundby-Wedins anseende och för Socialdemokraterna i opinionen.
Den här texten skulle kunna mynna ut i ett journalistiskt förmaningstal om vilken rubrik Agenda borde ha valt eller vilka frågor som egentligen borde ha ställts.
Det kommer den inte att göra.
Den konstaterar bara att medierna, oavsett om de verkar kommersiellt eller inom public service, återigen agerar ungefär som vilka andra företag som helst.
För anledningen till Agendas och Aktuellts hårdvinkling 15 mars är mycket enkel. Hårda vinklar berör mer än mjuka. De lockar fler tittare, och får tittarna att stanna längre. De ökar möjligheterna att bli omnämnd i andra medier. De säljer, kort och gott.
Det märkliga i sammanhanget är i stället att de som betalar det politiska priset för mediernas mer eller mindre godtyckliga vinklingar - de folkvalda - fortfarande håller fast vid föreställningen att medierna fungerar annorlunda.
Den svenska medielagstiftningen är en av världens friaste. Den ger tv, radio och tidningar (och andra medier med ansvarig utgivare) rätt att publicera i stort sett vad som helst, eftersom lagstiftarna har utgått från att de ansvariga utgivarna har ett större publicistiskt än kommersiellt intresse, om dessa två värden måste vägas mot varandra.
Det behöver väl knappast sägas att detta antagande har allt mindre med verkligheten att göra.
En mediechef som tvingar företaget att tillverka mer svårsålda produkter blir inte mer långvarig på posten än motsvarande vd i ett börsbolag, allra minst i en tid då publiken sviker de traditionella medierna och annonsmarknaden har tvärnitat.
Flera juridiska tungviktare, däribland medierättsprofessorn och justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, har efterlyst en medielagstiftning som utgår från hur medierna faktiskt fungerar, inte från önsketänkande om hur medierna borde fungera.
Något säger mig att Socialdemokraterna i nuläget kan tänka sig att plocka upp Axbergers kastade handske efter valet 2010. Det lär dock inte ske. Den som drabbas hårdast av mediemaktens godtyckliga vrede har nämligen en tendens att inte vinna.
