KONSTBRÅKET
För det var ingen slump att Anna Odell suktade efter spännbältena på just S:t Görans psykakut. Eller att konstvärldens svar på Spökplumpen, den svartmunderade graffitigubben NUG, valde att anlägga sin lekstuga i en tunnelbanevagn.
Säg att Anna Odell i stället för att leva rövare på Liljeholmsbron för att "belysa och testa idén om att psykosen är en sorts lögn" hade valt en helt annan klassisk kontsnärskliché. Till exempel att hon hade bestämt sig för att utmana "den patriarkala ordningens föreställningar om det genuina och sanna" genom att möblera om ansiktsdragen på Sophiahemmets avdelning för estetisk kirurgi.
Eller att NUG hade tagit rulltrappan upp från perrongen på Fridhemsplan och börjat revirpinka på bilarna längs Stockholms gator i stället för att skita ner sätena på grön linje.
Förutom att ingen hade brytt sig om vad de försökte säga - i den meningen hade ingenting varit annorlunda jämfört med nu, publikens orubbliga ointresse tillhör liksom konstlivets själva väsen - hade efterspelet sannolikt sett ut på ett annat sätt än efter vinterns studentikosa upptåg.
De enda tidningsskriverierna hade förmodligen varit en och annan notis om att "Bilägare misshandlade maskerad man".
I stället för att - som överdoktor Eberhard på S:t Görans sjukhus - skriva skrikiga debattartiklar om fejkpatientens missbruk av gemensamma resurser, hade den ansvarige läkaren på Sophiahemmet nöjt sig med att be ekonomiavdelningen att författa en faktura och skicka hem den i frankerat fönsterkuvert till fröken Odell.

Både bilarna längs Stockholms gator och kirurgkliniken på Sophiahemmet betalas nämligen privat. Ägandet är klart och tydligt, liksom var betalningsansvaret ligger.
Tunnelbanetrafiken och de lugnande sprutorna på S:t Göran finansieras däremot huvudsakligen av den ansiktslösa massa som ingen någonsin har träffat, men som brukar benämnas Skattebetalarna eller Det offentliga.
Vad som kännetecknar människors förhållande till det gemensamt ägda lär man sig på ekonomiska, filosofiska och samhällsvetenskapliga högskoleutbildningar, till skillnad från på Konstfack, snarare efter fem dagar än efter fem år.
Eller, många behöver inte ens gå till första föreläsningen innan de har lärt sig detta. Alla som delar kök i en studentkorridor ser teorin i praktiken i diskhon redan på inflyttningsdagen.

Det brukar kallas Allmänningarnas tragedi, det grundläggande mänskliga faktum att gemensamma resurser alltid överutnyttjas om de kan nyttjas fritt och att ingen tar ansvar för det som alla äger.
Ja, fenomenet syns faktiskt till och med i bild på NUG:s numera ökända målarkluddsrulle: i tunnelbanevagnen han vandaliserar sitter minst sju andra passagerare.
Ingen ingriper. De flesta tittar inte ens åt hans håll. En kvinna vrider för en stund huvudet över axeln för att snegla på hans aktiviteter, men vänder snart tillbaka uppmärksamheten mot sitt ressällskap. När tåget når nästa station kliver alla av och traskar vidare mot sitt.
Samma människor kanske tillhör dem som de senaste veckorna har tuppfäktat i upprördhet och glåpord över Konstfackstudenternas tilltag. För i efterhand, när gärningen redan är begången, kostar det ju inget att bjuda på en utskällning.