Kris och finanskaos. Vi lever i oroliga och oförutsägbara tider. Som vi har längtat.
Det hävdar i alla fall de schweiziska författarna Philippe Rothlin och Peter Werder. Härom året skrev de boken Diagnose Boreout. Deras beskrivning av den genomsnittliga arbetsplatsen går helt på tvärs med det senaste decenniets gängse bild av medarbetare plågade av stress, krav och utmaningar.
I själva verket är många förvisso stressade - men av för lite krav och utmaningar. Enligt Rothlin och Werder är upp emot en femtedel av arbetskraften "aktivt oengagerad" i sitt arbete. De uträttar i stort sett ingenting på jobbet (men är däremot ofta skickliga på att framstå som ruskigt upptagna).
I de internationella undersökningar författarna hänvisar till uppger så många som tre av fem att de i mer eller mindre utsträckning känner sig uttråkade, understimulerade och ointresserade av sitt arbete.
I stället gör de helt andra saker än att knega. Gör personlighetstest på Facebook. Fluktar i främmande människors sovrum på Hemnet. Bokar biobiljetter. Läser Expressen.se - 25 gånger om dagen. Vem vet, Laila Bagge kanske har visat skinkorna de senaste fem minuterna.
Och låtsasknegandet beror alltså inte i första hand på lättja, utan att många har för få och för simpla saker att göra. Utlovade förändringar går i stå. Varje dag är den andra lik.
De flesta som ser sina jobb svepas med av finansstormen föredrar säkert avlönad skrivbordstristess framför a-kassebetald sysslolöshet. Om inte annat för att slantarna blir så mycket färre, medan dagisräkningarna och sophämtningsavgifterna förblir lika många. Bilen anpassar inte bensinförbrukningen efter rådande konjunktur.
Men för dem som blir kvar kan krisen bli ett lyft. För när intäkterna tryter och manskapet minskar måste man göra det man annars bara pratar om.
Då tvingas företagsledningarna vända och vrida på varje arbetsuppgift. Då nödgas cheferna ställa högre krav och bli bättre på att stimulera personalens kreativitet och engagemang. Medarbetare får ta sig an mer ansvar och större utmaningar.
Och även om stress på senare år fått ett skamfilat rykte, är mental anspänning en förutsättning för att bli just kreativ och engagerad. Utan stress stagnerar vi snabbt. Eller kommer på oss själva med att ha ägnat två arbetstimmar åt prutthumor på You Tube. För tredje dagen i rad.
Förhoppningsvis kan krisen därmed så småningom bli en kick också för de kickade, när de hittar ett nytt jobb att ta sig an. För, som Rothlin och Werders undersökningar visar - förutom lönen var ju det förra jobbet inte mycket att ha.
Men ändå gör det trygghetsindustriella komplexet - fackförbund, intresseorganisationer, myndigheter, försäkringsbolag med flera - sitt bästa för att likställa förändring med fara.
Arbetsmiljöverket, vars påstådda uppdrag är att minska ohälsan i arbetslivet, understryker i sin handledning för "riskbedömning inför ändring i verksamhet" särskilt att "förändringsarbete i sig kan utgöra en risk för ohälsa".
Formuleringen är hämtad från verkets föreskrifter för systematiskt arbetsmiljöarbete, som är tvingande för Sveriges alla arbetsplatser, stora som små, privata som offentliga.
Om hälsoriskerna med motsatsen - brist på förändring - står inte en stavelse i föreskrifterna. Någon har uppenbarligen inte varit stressad nog att anpassa dem till verkligheten.
