Strax efter fem, en dimmig kväll i oktober, mötte han för första gången en annan människas blick. Och det var pappa han såg.
Förlossningen blev segdragen och komplicerad, och så snart det nya livet var förlöst fick Mamman köras till operation. Vi blev kvar i rummet, jag satte mig i en luggsliten landstingsfåtölj med honom tryckt mot bröstet, och då kikade han ut genom glipan i handduken.
Det finns många anledningar till att jag ville dela lika på föräldraledigheten, men att jag var ensam med min son under hans första timmar i livet var känslomässigt en av de viktigaste.
Att vara allt för en ny människa planterade en särskild känsla av ansvar, skapade ett band mellan honom och mig som jag ibland inbillar mig att också han kan känna, även i dag, snart fyra år senare, när vi hjälps åt att plocka vissna grenar från gräsmattan eller skrattar tillsammans framför ett avsnitt av Pingu.
Men för en far är det generellt svårt att få en självklar plats i ett litet barns liv. På BB är barnmorskornas insatser i stort sett helt inriktade på samspelet mellan mor och barn, på att bröstmjölksproduktionen ska komma igång och att barnet ammar med rätt teknik, och i de flesta fall har pappan inte ens rätt att sova tillsammans med sin nya familj annat än "i mån av plats".
Väl hemma fortsätter det ungefär likadant. Tack vare amningen får mamman den självklara huvudrollen och det mesta av närheten. Pappa får nöja sig med birollen att ta hand om det som kommer ut i andra änden. Och efter tio lediga dagar ska han tillbaka till jobbet.
Själva var vi tvungna att avbryta amningen efter ett par månader av medicinska skäl, vilket Mamman naturligtvis såg som ett misslyckande.
Själv tyckte jag att den påtvingade flaskmatningen var det bästa som kunnat hända.
Plötsligt blev jag återigen lika viktig som under min sons första timmar i livet. Jag kunde ge honom allt han behövde, dag som natt. Vi återknöt den kontakt som vi fick den där dimmiga oktoberkvällen. Jag och Mamman kunde dela lika på allt, såväl ansvar som frihet.
Så när Mamman härom sistens upptäckte att det var småsyskon på väg föreslog jag att vi återigen skulle dela på föräldraledigheten, men att vi denna gång skulle byta ordning. "Vi struntar i amningen, så kan jag vara hemma första halvan den här gången", kastade jag fram. "Den här gången är det din tur att gå till jobbet efter tio dagar och ha ont av hemlängtan."
Det föreslog jag med full vetskap om amningens hälsomässiga fördelar för ett litet barn. De är dock inte större än att de kan vägas mot de sociala fördelarna med att inte amma. Och fördelarna är dessutom inte bara privata, utan också samhälleliga.
För nog skulle den så omdiskuterade fördelningen av föräldradagar se betydligt annorlunda ut om fler kvinnor såg att amning inte bara är biologi, utan också ideologi. Enligt en färsk rapport från Försäkringskassan till regeringen är det allt fler föräldrar som i stort sett delar lika på föräldrapenningen - för barnets första år är andelen dock försvinnande liten.
Men även för en annars modern och jämställd kvinna som Mamman var förslaget väl radikalt. "Jag ska vara hemma. Jag ska amma", svarade Mamman skarpt.
Jag misstänker att den kvicka repliken lika mycket som amning handlade om att försvara det biologiska privilegium amningen ger kvinnorna - ensamrätten till barnets första tid. Och jag om någon förstår henne, eftersom jag vet vad den rätten är värd.
