I fjol försökte en läkare i Luleå sjukskriva tre ishockeyspelare i upp till tio år för att de var för slitna för att spela hockey.
Till slut inskred försäkringskassan och sade att unga män som inte kan spela hockey får hitta andra sätt att försörja sig på.
Ungefär samtidigt konstaterade SCB att 1,2 miljoner arbetstagare definierade sig som arbetshandikappade. Var femte arbetstagare! Men Mikael Holmqvist, docent vid Stockholms universitet, kunde visa att arbetshandikapp är vanligare på platser med dålig arbetsmarknad och att antalet diagnoser följer konjunkturens svängningar (DN 10/8 2006).
Holmqvist upptäckte också att de flesta som fick erbjudande om att få en handikappdiagnos inte betraktade sig som arbetshandikappade. De betraktade sig som arbetslösa. Men om de inte accepterade handikappdiagnosen riskerade de indragen a-kassa.
En annan studie, ledd av Antoinette Hezler, visade att sjukskrivningstiden för en rad diagnoser ökade på ett oförklarligt, medicinskt omotiverat, sätt mellan 1990 och 2002. Ytterligare en studie visade att människor i stor utsträckning ”sjukskriver sig själva” hos doktorn. Läkaren har svårt att säga nej.
Inte så konstigt, när den förra regeringen vidhöll att all diskussion om massjukskrivningarna var ”att sparka på svaga och sjuka”.
Detta ska man ha i tankarna när socialstyrelsens nya riktlinjer om kortare sjukskrivningsperioder nu kritiseras i upprörda ordalag:
– Det här låter som ytterligare ett sätt att spara pengar. Det kommer främst att rikta sig mot kvinnor och svagare i samhället, sade Aleksander Perski, docent i psykosocial medicin, samt chef för den privatägda Stressmottagningen, till DN i lördags. Ja, naturligtvis är det viktigt att spara pengar. Tänk vilken välfärd vi hade kunnat bygga för de miljarder som har gått till världens värsta massjukskrivningar. Och det har antagligen byggts upp ett psykomedicin-industriellt komplex kring massjukskrivningarna – ett komplex som nu känner sig hotat.
Riskerar regeringen att vidta alltför drastiska åtgärder? Den bör vara medveten om att risken finns. När ett tillstånd har varit extremt riskerar rekylen att bli lika extrem.
Men socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tycks hålla huvudet kallt och empatin levande. Hon har aldrig gett uttryck för att det finns enkla lösningar eller ett enkelt sätt att beskriva en långtidssjukskriven eller förtidspensionerad på. Men hon tycks vara heligt förbannad över det stora antalet unga förtidspensionärer – och det ska hon ha en eloge för. Alla borde vara upprörda, för det är, kort och gott, en skandal.
Göran Persson talade i tio år om hur han ”städade upp” efter regeringen Bildt. Nu städar regeringen Reinfeldt upp efter honom. Hade det inte varit för förnekandena och försummelserna under Perssons tid hade väldigt många haft det mycket lättare i dag.