Mehmet Kaplan drömmer om ett nytt miljonprogram. Men det är en nostalgi som leder fel.

Mehmet Kaplan drömmer om ett nytt miljonprogram. Men det är en nostalgi som leder fel.

Patrik Kronqvist

Sluta drömma om ett nytt miljonprogram

Publicerad

Plötsligt omgärdas miljonprogrammet av ett nostalgiskt skimmer. Låt er inte luras!

Monoton arkitektur, tomma lägenheter och utanförskap. Miljonprogrammet har dragits med dåligt rykte ända sedan de första hyresgästerna flyttade in på mitten av 1960-talet.

Men de senaste åren har någonting hänt. I vissa kretsar har den gamla bostadssatsningen plötsligt fått en positiv klang.

LO, Aftonbladets ledarsida och enskilda S-politiker finns bland dem som gått ut och krävt "ett nytt miljonprogram". I förra veckan sällade sig bostadsminister Mehmet Kaplan, MP, till den skaran. Ett nytt miljonprogram om 700 000 bostäder – det är planen inför de blocköverskridande samtalen om bostadspolitiken, förklarade han i Aftonbladet (29/1).

Det är som om alla plötsligt har glömt vad miljonprogrammet egentligen handlade om.

I grunden var den ett sätt för Socialdemokraterna att slippa utmana de insiders som redan bodde bra till låg hyra. I stället för att ta tag i hyresregleringarna, som sedan andra världskriget hade skapat enorma bostadsköer, bestämde sig S-regeringen för linjen att bostadsbristen enbart kunde byggas bort.

Första gången programmet nämns i skrift är i ett socialdemokratiskt manifest inför 1964 års riksdagsval. "En miljon bostäder på tio år", stod det försynt i en mellanrubrik. Och mellan 1965 och 1975 byggdes mycket riktigt 1 006 000 bostäder. Det kunde åstadkommas genom massivt fokus på storskaligt byggande och genom att regeringen riktade krediterna till byggandet, främst från de nybildade AP-fonderna.

Byggplanerna styrdes med järnhand från Stockholm. Ekonomhistorikern Jan Jörnmark har visat hur regeringskansliet bestämde ner på kommunnivå, och på tiotalet när, var bostäderna skulle placeras: 10 000 lägenheter till Stockholm, 1 000 till Örebro, 20 till Hallstahammar.

Mycket liten hänsyn togs till medborgarnas preferenser. Avstånden mellan huskropparna avgjordes av lyftkranarnas räckvidd och många bostadsområden placerades avsides på åkrar och skogsmark. Service som daghem och affärer kom ofta inte på plats förrän flera år senare. Många miljonprogramsområden drogs med dåligt rykte redan från starten.

Medborgarna uppförde sig inte som politikerna hade planerat. Redan 1968 - blott tre år in på programmet - började bostadsföretag rapportera om vakanser. Några år senare ekade tiotusentals lägenheter tomma över hela landet.

En viktig orsak var att marknaderna för villor och bostadsrätter avreglerades 1969. Innan dess var priserna på hus och lägenheter lika kontrollerade som hyrorna. När medelklassen fick möjlighet att välja ratade man de storskaliga miljonprogramsområdena. Pådrivet av höga ränteavdrag och hög inflation rullades villamattorna ut kring tätorterna.

Redan kring 1970 började byggtakten mattas av och runt 1972 var det slut på det egentliga programmet. De sista åren styrdes krediterna om till småhusbyggen (Det är i praktiken denna paniksvängning som socialdemokrater syftar på när de försöker ärerädda miljonprogrammet genom att säga att det inte bara byggdes höghusområden).

Lägenheterna fylldes i stället över tid av grupper som inte hade någon möjlighet att välja. Som en följd har namnen på många områden - Hammarkullen, Rosengård och Tensta-Rinkeby - blivit synonyma med sociala problem.

Andra områden är på väg att för evigt försvinna in i glömskan. Få talar i dag om Östra Nibble i Hallstahammar eller Hästhagen i Söderfors. Till slut gav kommunerna upp försöken att locka hyresgäster till dem och rev husen. I vissa lägenheter hade ingen någonsin bott.

Bostadsminister Mehmet Kaplan tycks inte vara helt okunnig om miljonprogrammets baksidor.

"Jag är själv uppvuxen i miljonprogrammet. Det har sina kvaliteter, men det finns saker som skulle kunna ha gjorts bättre", förklarade han i Aftonbladet-intervjun.

Men vad är det egentligen som Kaplan inspireras av och vill upprepa? Den stenhårda kreditregleringen? Centralstyrningen från Stockholm?

Kanske är kraven på ett nytt miljonprogram bara ministerns sätt att säga att det behövs en jäkla massa bostäder. Och en blinkning till oroliga väljare likt den Löfven gjorde med satsningen Sverige tillsammans: "Vi har klarat det förut".

Men hänvisningarna till miljonprogrammet skymmer mer än de ger klarhet. De problem som dagens politiker måste lösa är på många sätt betydligt svårare än de som Tage Erlander ställdes inför på 1960-talet.

Då låg produktionstakten redan kring 90 000 bostäder per år. I dag skulle vi på kort tid behöva fördubbla antalet byggarbetare, lyftkranar och byggbodar.

Då kom invandrarna på helgen och började jobba på måndagen. I dag står de längst bak i kön hos både bostadsförmedlingen och arbetsförmedlingen.

Då stod kommunerna i kö för att få bygga fler bostäder. I dag tar staten till tvångslagstiftning för att kommunerna ska skaka fram bostäder åt de som behöver dem mest.

Med dagens avreglerade kreditmarknader och med EU:s konkurrenslagstiftning skulle det inte vara möjligt att genomdriva ett nytt miljonprogram på 60-talsvis ens om man ville.

Visst, de närmaste åren måste vi bygga mängder av bostäder och tveklöst kommer vi att behöva göra avkall på kvaliteten för att folk ska få tak över huvudet.

Men ingen av dagens politiker är ens nära att formulera ett svar på 10 000-kronorsfrågan: Hur finansierar vi hundratusentals lägenheter för grupper som inte kommer att kunna betala hyran själv på decennier?

Dessutom är politikerna på väg att göra om misstaget från 1960-talet att försöka starta massiva byggprojekt utan att i grunden reformera den dysfunktionella bostadsmarknaden.

Inför de blocköverskridande samtalen har partierna redan högljutt deklarerat vad man INTE tänker göra. S vägrar att diskutera slopad hyresreglering eller återinförd fastighetsskatt, M kan inte tänka sig att röra ränteavdragen.

Ställda inför enorm bostadsbrist, decennielånga bostadsköer och på sina håll ren misär är beskedet från de statsbärande partierna alltså status quo.

Historien är på väg att upprepa sig som tragedi.

 

Fotnot: I Jan Jörnmarks "Övergivna platser" (2007) finns en längre redogörelse för tankarna bakom och arbetet med miljonprogrammet. Liksom i Carina Gråbacke och Jan Jörnmark "The political construction of the Million Housing Programme" i Per Lundin (red,) "Science for Welfare and Warfare" (Watson Publishing International 2010).

 

Läs också:

"Politikerna har ingen lösning på bofrågan" (text+podcast)


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag