I onsdags spred Vimmerby Tidning ett förklarande ljus över
stadens författardrottning.
Journalisten Jens Fellke avslöjade, med parallellpublicering i DN, skälen till varför Astrid Lindgren som 18-åring födde sin son i Köpenhamn och varför barnet kom att stanna utomlands i hela tre år. Det har varit en gåta. Att graviditeter utanför äktenskapet var en skandal och att Vimmerby var en småskuren och gudfruktig plats på jorden räckte inte som förklaring. Astrid kom ju från ett hem som mycket väl hade kunnat bita huvudet av skammen och tagit hand om sin ensamstående dotter och framför allt hennes barn. Sådant var trots allt inte ovanligt.
Och att den högt älskade pappan Samuel August skulle ha kört ut sin dotter var osannolikt.
Orsaken till tragedin var att pappan till Astrids barn, ägaren till Vimmerby Tidning, Reinhold Blomberg, låg i en utdragen skilsmässa och hustrun anklagade honom för äktenskapsbrott. Enda sättet att skydda honom från straff och en ofördelaktig bodelning var att barnet hölls hemligt för svenska myndigheter och det var bara möjligt i Danmark.
Barnet föstes undan för att säkra pappans ekonomiska status. Uppsåtet verkar ha varit gott. Planen var att Reinhold och Astrid skulle gifta sig när alla juridiska turer var avklarade. Reinhold friade också senare, men fick då nej.
Långt senare sammanfattade Astrid betydelsen av historien så här: Författare hade jag nog blivit i alla fall, men inte en världsberömd författare.
Sakkunniga bedömare av Astrid Lindgrens författarskap, som Margareta Strömstedt, brukar peka på pappans centrala roll i de olika böckerna.
Flickorna väver sina liv mellan generationerna och har varma och starka relationer med sina fäder. Madicken, Ronja, Tjorven, Lotta och Pippi älskar sina pappor och papporna älskar sina döttrar högt och triumferande.
Pojkarna har det oändligt mycket svårare. Emil har visserligen en närvarande pappa men han är faktiskt inte klok. Rasmus har ingen men letar förtvivlat, liksom Bosse i ”Mio min Mio”. Sorgligast är kanske Bertil i ”Nils Karlsson Pyssling” som ligger ensam hemma med mor och far på fabriken och sörjer sin döda syster. Till slut har han så tråkigt att han hallucinerar om småfolk under sängen.
Att kretsa kring den frånvarande fadern är vardagsmat i litteraturen, men en orsak till Lindgrens allt större storhet finns nog ändå just här. Med alla dessa pojkar som letar efter sina pappor gör hon 1900-talets stora sociala trauma till sitt. För vad var det förra
seklet om inte ett gigantiskt manligt svek mot barn?
Kvinnorna höll ställningarna när jordbrukarsamhällets familjeföretag splittrades, men männen försvann. Bort till fabriken eller armén eller karriären och sen blev han mest ett smärtsamt minne efter något som aldrig fick bli. Att inte känna sin pappa var det normala tillståndet och liksom alla ekonomiska nödvändigheter omvandlades även detta till fantasier om naturliga könsroller.
I den mångåriga debatten om familjepolitiken bränner de flesta sitt krut på kvinnans ställning på arbetsmarknaden och på hennes längtan hem till barnet. Hon ska ha rätt att välja arbete! säger vi på Expressen. Hon ska ha rätt att välja sitt föräldraskap! säger kollegorna på SvD. De är i högsta grad relevanta synpunkter, men det är tydligt att pappans roll fortfarande är svår att diskutera i politiska termer. Han förekommer allt oftare i pappalediga bloggar och i bekännelseutbrott från älskande pappor, men han är svårfångad.
Till skillnad från arbetsmarknadsstatistik om kvinnlig förvärvsfrekvens och förmögenhetsbildning känns frågan privat och känslosam, omanlig helt enkelt.
Själv börjar jag alltid gråta när Rasmus rymmer från barnhemmet i natten och springer bort genom dimslöjorna för att leta efter en far. Hur man gör politik av sådana känslor vet jag inte, men ett första steg är kanske att erkänna att familjepolitiken är och ska vara känslosam. En massa barn far illa eftersom vår samhällsmodell i praktiken gör dem faderlösa och det är inte konstigare än så.
Fotnot: PM Nilsson sa i veckan upp sig från tjänsten som politisk redaktör för att övergå till egen verksamhet. Han fortsätter att skriva sina söndagskrönikor under uppsägningstiden.
