När regeringen häromdagen tillkännagav sin drygt åtta miljarder stora satsning på beredskapsjobb, yrkesutbildningar, nya högskoleplatser med mera, var man förstås våldsamt sugen på att höra vad Thomas Östros hade att säga om saken.
Socialdemokraterna
Det visade sig att Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesman tyckte att regeringen agerade "kraftlöst" samt att det hela både var "för lite" och "för sent".
Thomas Östros hade lika gärna kunnat ta dagen ledigt och hänvisa nyfikna journalister till sina likalydande kommentarer till den förra höstbudgeten, eller egentligen till vilket som helst av hans tidigare uttalanden om regeringen.
Faktum är att Östros skulle kunna avgå och lämna en automatisk telefonsvarare i sitt ställe. "Hej och välkommen, regeringen har fel! Tryck 1 för "För lite, för sent!" Tryck 2 för "Regeringen är passiv!". Tryck 3 för "Ansvarslöst! För vår egen politik - var god dröj".
Pressen skulle ha fortsatt tillgång till ilskna pratminus och väljarna skulle förbli minst lika välinformerade om Östros inställning till regeringen.
Den ekonomiska krisen har varit förödande för många och inte minst för Socialdemokraterna. Allmänt beskylls Mona Sahlin för att partiets förtroende har rasat i samma takt som tillväxten. Men frågan är om inte Thomas Östros är Socialdemokraternas största sänke.
Det är ju han som har fört den misslyckade ekonomiska debatten genom att rasa konstant sedan våren 2008.
Givetvis är det oppositionens uppgift att kritisera regeringen. Men är man lika högröd oavsett vad den hittar på är det till slut ingen som lyssnar på berättigad kritik.
Thomas Östros dras med liknande trovärdighetsproblem som den unge herden i den klassiska sagan "Pojken och vargen".
Han har devalverat sin politiska indignation och sina kraftuttryck. Allt man hör är någon som gnäller.
Det var för övrigt precis likadant med förre moderatledaren Bo Lundgren.
Han hade samma rasande autosvar på allt den socialdemokratiska regeringen gjorde.
Förmodligen var det mycket därför Göran Persson fick så högt förtroende i början på 2000-talet. Bredvid den ilskna Bo Lundgren såg han redig och trygg ut, till och med för borgerliga väljare.
Socialdemokraternas problem är dock inte främst att man har valt sluggertaktiken utan att rollbesättningen är så illa genomtänkt.
Thomas Östros passar ungefär lika bra som attackhund som Woody Allen skulle passa i rollen som "Terminator". Han är uppenbart fel man på fel plats och man ser på honom att han inte trivs där.
Östros är en intelligent och lågmäld akademiker, av naturen mer lagd åt att resonera och diskutera än att rasa.
När han tillträdde var det många som oroades av hans beskedlighet, av hans vana att viska snarare än tala.
Men Östros har uppenbarligen fått mycket tydliga order. Han har i uppgift att, medelst skarpa uttalanden, kompensera för de oppositionella Socialdemokraternas plågsamma känsla av impotens.
Med sina torftiga variationer på en handfull ord: ansvarslöst, passivt, och så vidare, ger han socialdemokratin ett så mycket mer maktlöst och hopplöst ansikte.
Den alltför kloke och hederlige Thomas Östros är värdelös i rollen som Marita Ulvskog.
Och det är märkligt att Socialdemokraterna inte inser det.
