-Jag är glad att vi har blivit bombade. Nu kan vi se East End i ansiktet, sade Storbritanniens drottning Elizabeth när Buckingham Palace träffades av tyska bomber i september 1940.
Elizabeth och maken George VI - huvudperson, förstås, i "The king's speech" - stannade kvar i London under blitzen. Det var ett beslut som passade väl in i den image som alla kungahus med födgeni försökte odla under 1900-talet: ett sken av folklighet. Prat om "blått blod" och "guds nåde" förslog inte längre som legitimitet. Nu försökte man utstråla medelklassdygder: enkelhet, anständighet, familjeliv - fast med en touch av guldkant, ärvda privilegier och fornstora dar. Det går förstås inte ihop. Men hela reptricket i en konstitutionell monarki bygger på att monark och folk låtsas att det ohållbara går ihop.
I Sverige hade Gustaf VI Adolf en så nedtonad image att folk kunde inbilla sig att han var gråsosse, om de så önskade, trots att han fryste ut de söner som gifte sig med ofrälse. Men Carl XVI Gustaf - han var väl ändå rekordvanlig? Snackade som en ingrodd stockholmare, gifte sig med en vanlig fröken, satte barnen i vanlig skola.
Illusionen fungerade nästan perfekt tills boken "Den ofrivillige monarken" kom. Det första problemet var bilden i sig, av kungens liv och leverne. Det andra problemet var kungens sätt att reagera. Det låg en doft av Marie Antoinettes mytiska "De får väl äta kakor!" över hans respons: han brydde sig uppenbarligen inte. Lätt road, men i grunden oberörd, tycktes han stå i sitt aristokratiska elfenbenstorn och kika ner på människoprickarna och deras besynnerliga propåer.

Sedan blev det ännu värre. Kungens vän gjorde visit i gangstervärlden, ljög om det, men kastade sig till slut på sitt svärd och bad kungen om ursäkt i ett besynnerligt underdånigt, offentligt brev.
Hela affären är en cirkus som ingen riktigt kan orientera sig i, så alla tassar och famlar. Vad är lämpligt och olämpligt, vad kan man vänta sig av en kung, vad man kan tolerera, vad får man säga?
Det finns inget facit, förstås, eftersom ekvationen "liberal demokrati med arvmonarki" inte går ihop. I en liberal demokrati ärver man inte ämbete och privilegier, man förtjänar dem. Om man har ett för-troendeuppdrag, avgår man om förtroendet är förbrukat. Eller så försvarar man sig framgångrikt. Men man kan absolut inte skicka en lakej till "Agenda", som om man vore för fin för att tala med folket som en jämlik.
Att så sker i Sverige är demoraliserande för oss alla.

Kronprinsessan Victorias goda "medelklassomdöme" och varma professionalitet borgar för att monarkin överlever även denna storm. Men oavsett hennes kvaliteter är monarkin en anomali, ovärdig en liberal demokrati. Sverige borde vara en republik med vald president. Vilket inte låter särskilt förtrollande. Men ingen människa borde heller födas in i ett jobb där man ständigt, det är den omänskliga sanningen, måste förtrolla.
"Att så sker i Sverige är demoraliserande för oss alla.