Svenskarna har blivit mer EU-positiva. Eller mer - vana. EU finns där ute, som en excentrisk onkel på solkusten, och verkar inte utgöra någon större fara. Tycks till och med vara en positiv kraft på klimatområdet.
Men något djupare engagemang - ack nej. Blott 48 procent av svenskarna säger att de tänker rösta i EU-valet. Samma siffra noterades dock inför det senaste valet, men till slut var det bara 40 procent som släpade sig till urnorna.
EU-parlamentet är ingen suverän lagstiftande församling, utan ägnar sig mycket åt rådgivande och medbestämmande procedurer. Inte konstigt att entusiasmen uteblir.
Kulturkrockar försvårar också. De höga lönerna för EU-parlamentariker är inget problem i exempelvis Italien, där politiker tjänar multum. Fransmännen älskar det faktum att parlamentet kryssar mellan Bryssel och Strasbourg. Och kvinnor på kontinenten tycker att EU-parlamentet är ganska kvinnovänligt.

I måttliga, rationella, jämställda Sverige ser vi ju annorlunda på dessa ting.
Ett annat problem är att nationella politiker - i alla EU-länder - oblygt kritiserar och skyller på EU om det gynnar partiet på hemmaplan. Och man kan ana att partisekreterarduon Ibrahim Baylan (S) och Per Schlingmann (M) kommer att använda EU-valkampanjen för att främja inhemska agendor.
Baylan fruktar ett S-fiasko som sätter en förlorarstämpel på Mona Sahlin och partiet inför riksdagsvalet 2010. Och han har anledning att frukta; EU-kunskap är en klassfråga. Han vill också fixera intrycket att moderater visar sitt sanna, kalla jag så fort de har skuddat fosterjorden av sina fötter.
Schlingmann vill understryka att skillnaderna mellan S och M är små på EU-nivå - så varför inte rösta på det nya, fräscha arbetarpartiet - och ge det en liten segerskjuts?
EU-valet är också viktigt för småpartierna.
Liksom i kyrkovalen, ser Sverigedemokraterna chansen att blåsa upp sina siffror när "vanliga" väljare soffligger. Kan man inte hitta någon annan bevekelsegrund, varför inte rösta för att hålla SD på mattan?

Piratpartiet har en mer konstruktiv roll, potentiellt. Många unga människor som brinner för internetfrågor kommer sannolikt att lära sig mer om EU i år än vad deras föräldrar har snappat.
Det kan vara en bra idé att som medborgare ta sig en titt på valets kandidater. För EU-parlamentet har reell makt. Enskilda ledamöter kan göra skillnad.
Miljöpartiet har exempelvis listat Isabella Lövin och den som har läst hennes "Tyst hav" vet vad hon kan om EU-fiskeriets arkitektur och labyrinter. Djurvänner kan kryssa Folkpartiets Marit Paulsen och den som vill ge EU en känga kan ju offra en bläckplump på Marita Ulvskog.
EU har sina brister, men de kommer inte att minska om européerna vänder unionen ryggen. Det är till syvende och sist vi som är Europa.