Folkpartiet är lite som en trafikolycka. Man vet att man blir sorgsen men kan ändå inte låta bli att titta.
Partiet har tappat bort både sina rötter och sin karta för framtiden. Utan sådana redskap är det naturligtvis svårt att stå för något speciellt. Men de försöker. Och resultatet blir därefter. I går kom det senaste konstiga uttalandet i raden.
I stället för att – äntligen – berätta lite om den egna färdriktningen var det centern som partisekreterare Erik Ullenhag tog sig an på DN-debatt.
Centern har blivit ”nyliberalt” i exempelvis frågor om arbetsrätt och skattesänkningar, menar Ullenhag. Detta kan ”skada” Alliansen.
Man frågar sig var gränsen går mellan Ullenhags mysiga socialliberalism och den där läskiga nyliberalismen som centern tydligen företräder.
I fp:s partiprogram står det att ”arbetsrätten, inklusive las, måste anpassas till de krav som dagens arbetsmarknad ställer”. Samt att fp ”vill göra det lättare för arbetsgivare att anställa fler på tidsbegränsade kontrakt”.
Läskigt nyliberala
centerns angrepp på arbetsrätten består också den i
att ”modernisera arbetsrätten”, samt att ”förbättra möjligheterna till tidsbegränsade anställningar”.
Man blir ju lite förvirrad.
När det gäller skatter vill fp avskaffa förmögenhetsskatten, ta bort värnskatten och avskaffa dubbelskatten på aktier.
Centern vill ungefär samma sak. Två unga riksdagsledamöter som tillhör centerns ungdomsförbund vill dock gå lite längre och införa platt skatt.
Det är därför Ullenhag knyter sin ädla socialliberala näve.
Det konstiga är bara att Leijonborg så sent som förra året öppnade för plattskatt. ”Det är inte så svårt att införa plattskatt som somliga tror” sa Leijonborg i en intervju.” Han menade bestämt att ”det finns argument för platt skatt som vi måste få lufta.” (SvD 8/2 2006)
Frågan är om Ullenhag var lika högröd i ansiktet då.
Förmodligen inte. När det gäller Leijonborg brukar han vara rätt samarbetsvillig.
Socialliberalen Ullenhag råkade vara integrationspolitisk talesman precis när partiet plötsligt ville ha övergångsregler i stället för internationalism.
Han bytte dock inte jobb, utan valde i stället att agera socialliberalt alibi åt Leijonborg i varje debatt. Det gick så där att
försvara Balt-apartheid.
Erik såg faktiskt rätt lidande ut. Men han ställde upp i alla fall.
Efter spionskandalen och ett val som visade att väljarna var utleda på fp:s kreativa kravförslag plockade Leijonborg återigen fram Ullenhag
ur hatten. Med en ”socialliberal” partisekreterare skulle det där tjatet om att fp blivit auktoritärt nog försvinna.
Det blev inte riktigt så.
I alla händelser ville Ullenhag inte på något sätt kritisera den förda politiken.
Det var ”mediernas fel” att folkpartiet fått vanrykte medan centern blivit en liberal gunstling. Inte det faktum att centern sa nej till övergångsregler, nej till Bodströms buggningsförslag och var kosmopolitiska nog att skippa snacket om språktester och litteraturkanon.
Om ”socialliberalism” á la Ullenhag innebär att vara lika skamlöst opportun som han själv borde centerpartisterna vara glada, stolta till och med, att slippa bära det märket.
