En demokrati behöver en regering. Och en opposition. En riktig opposition, inte ett väntrum med folk som hoppas på finare jobb efter nästa val. I Storbritannien talar man om "Her Majesty's loyal opposition", markerande att oppositionen är en integrerad del av demokratin: den ska granska regeringens arbete, problematisera regeringsbeslut, ifrågasätta de Sanningar som kommer ifrån ministrar, leverera förslag och lösningar.
Ibland lägger sig ett löjets skimmer över de KU-anmälningar som görs när någon i oppositionen har ilsknat till - eller låtsats ilskna till - på ett statsråd. Men värre än ett övermått av KU-anmälningar är en opposition som som inte retar någon.
Men det är inte lätt att hålla oppositionsångan uppe.
Under regeringen Persson hörde man under långa tider inte ett knyst ifrån den borgerliga oppositionen. Men när alliansen väl hade bildats, tillsattes en så kallad granskningsgrupp, som skulle skärskåda regeringens politik och "maktapparat".
Ett utmärkt initiativ. Det medverkade säkert till att alliansen förändrade bilden av socialdemokratins Sverige, vann valet och fick sin egen maktapparat.
Oppositionsarbetet under den förra mandatperioden hämmades under lång tid av att Socialdemokraterna, under Mona Sahlin, gick in i sitt berömda omprövningsarbete. Sedan kom ett nytt grupparbete i form av det rödgröna projektet.
Nu, efter valet 2010, är det tystare än någonsin. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet är i färd med att byta partiledare. Nästan valde Håkan Juholt är upptagen med rollbesättningen i partiets högsta organ, verkställande utskottet. Många minor ligger i hans väg och många sår behöver omvårdnad.
Om Juholt väljs - vad händer? Kommer partiet att gå in i ännu en omprövningsperiod? Det lär knappast bli några riksomfattande rådslag à la Mona Sahlin. Föregående partiledares metoder framstår sällan som attraktiva när de har slutat i ett valnederlag. Och det finns risker med för mycket demokrati i en organisation med inre motsättningar.
Dessutom; efter Göran Persson var partiet trött på ledare som pekade med hela handen. Nu kanske en handpekare fungerar utmärkt. Faran är förstås att de falangfejder som slutade i kompromissen Juholt lever kvar och leder till att S fortsätter att vara upptaget av sitt inre liv.
Det önskvärda vore dock att Håkan Juholt får fart på sitt lag och själv blir en intressant och välartikulerad röst i den politiska debatten. En filad nagel i ögat på en regering som verkar ganska idéfattig.
Om inte, får vi trösta oss med att det parlamentariska läget ger visst liv åt politiken. Riksdagen träder fram i ljuset, frågor som de flesta medborgare vanligen inte intresserar sig för blir spännande när ett regeringsnederlag hotar.
Vi har redan lärt oss att det är oanat svårt för våra folkvalda att trycka på knappar. Bara en sådan sak.
Men en livfull opposition skulle vi ändå behöva.
