Den borgerliga regeringen

avbröt som bekant försöket med gratis inträde till statens museer. - Vi har prioriterat att sänka skatterna så får folk själva avgöra vad de vill använda pengarna till, har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sagt. Skattesänkningar i all ära, men den berömda tusenlappen är ingen Särimner som återuppstår ny och jungfrulig i plånboken varje morgon. Och många har prioriterat bort museibesök sedan entréavgifterna återinfördes. Enligt en undersökning av Dagens Nyheter har var tredje besökare försvunnit. (22/2) Arkitekturmuseum har blivit av med så mycket som 83 procent av sina besökare medan exempelvis hälften av Historiska museets publik har gått upp i rök. Annat var det under försökets glada dagar. Antalet besökare ökade med 2,9 miljoner - 159 procent - och enligt Kulturrådet tittade sex av tio besökare in för första gången i sitt liv under 2005. Är inte det glädjande? Eller?

I nådens år 1842

skrev Nationalmuseums chef, Lars Jacob von Röök, till regeringen och propagerade för skyhöga entréavgifter till sitt museum. Han bad regeringen att "vara mig behjälplig uti att sådana mesurer (åtgärder) tagas, som kunna hindra en pöbelmassa att inkomma uti det Konungliga Museum". Numera torde de flesta tycka att det är bra att så många medborgare som möjligt tar del av det kulturarv, de kreativa utmaningar och den intellektuella stimulans som museivärlden erbjuder. Regeringen Reinfeldt borde alltså ha haft ytterligt goda skäl för att återinföra entréavgifterna. Men det hade den knappast.

Farhågorna för att de

statliga museerna skulle snedvrida konkurrensen och sno besökare från privata museer tycks inte ha infriats. Tvärtom fick en del av dessa museer ökad tillströmning under försöket, som om det bildats kulturhungrande ringar på vattnet. Och visst har vi råd. Kostnaderna för gratisreformen beräknades till 96 miljoner kronor. De tas från en kulturbudget på över 6 miljarder kronor - det handlar alltså om en och en halv procent. Med tanke på den 159-procentiga besöksökningen måste det betraktas som enastående väl använda skattepengar.

Ett annat argument

mot fri entré är att museerna kan bli bortskämda och lata av att folk strömmar till i alla väder. Om de tvingas sälja sig till publiken, däremot, skärper de sig och skapar bättre utställningar. Det är ett tänkvärt argument, men man kan argumentera tvärtom: den stora publiktillströmningen stimulerar personalen till stordåd och ger dem mod att sätta upp "smalare" utställningar än om stora publikframgångar och intäkter ständigt står på spel. Motståndare mot fri entré brukar också hävda att det är lika orimligt med gratis museer som med gratis teatrar och operahus. Men mot det kan anföras att bibliotek är gratis. Detsamma gäller statliga arkiv, och museerna kan betraktas just som historiska arkiv. Det finns, kort sagt, inga argument mot fri entré som i tyngd uppväger det sorgliga faktum att var tredje besökare har försvunnit från museivärlden. Det leder till slutsatsen att regeringen bör bita huvudet av skammen och ändra sig: Slå upp portarna! Återinför de fria entréerna till våra museer!